Hon sprang raskt men huttrande ur sängen, rätade upp sig till en kavat hållning för att ingiva sig själv ett allvarligt mod. Hon skred fram till fönstret, sköt undan gardinerna. Hon varsnade genast de båda gestalterna som sutto på en bänk under ett jasminsnår. Hon klarade strupen och ropade: Ludwig! Brita! De båda gestalterna hukade ned och kröpo samman men svarade icke. Då tog hon fram sina djupaste brösttoner.
Försök inte! Jag både ser och hör er. Vad ska det här betyda? Varför ligger ni inte? Hela huset sover, men ni är ute och drar! Tycker ni att det är passande? Och vad gör ni egentligen?
Efter några hastiga viskningar förnams äntligen Ludwigs röst. Fru Olga, som stått i stor spänning, andades ut och tillät sin trötta kropp att sjunka hop en smula i behaglig slapphet. Ty rösten hade en visserligen uppriktig men allt annat än impertinent klang. Den sa:
Nu ska du inte vara ond, Olle! Vi har bara begravt Eros.
Och Brita ropade:
Vi har begravt honom under högtidliga former och stor tillslutning av sörjande!
Vad pratar ni för dumheter? utbrast fru Olga och rätade på sig. Men
Ludwig gav genast förklaring.
Jag har grävt ned skärvorna efter vasen. Du bad mig ju själv i morse, att jag skulle göra det.
Gott, svarade fru Olga, men nu går ni genast in och lägger er.
Lydig och sedig sprang Brita över planen och efter henne slank Ludwig med långa steg.