Och vänd mot sängkammaren ropade hon:
Jag kommer. Jag ska bara snöra skon—
Äsch vad du är fånig! sa Ludwig och gav henne en förbittrad och sorgsen blick. Ljuga! Fy fan!
Men hon hade redan gått in i sängkammaren och stängt dörren. Ludwig gjorde en grimas och lydde. Först då han passerat Jan-Petters rum och kommit ut i stora salen, stannade han ett ögonblick eftertänksam. Dörren mellan skrivkabinettet och Jan-Petters rum hade för ovanlighetens skull och kanske för första gången på ett decennium stått oreglad.
Frampå förmiddagen anlände tante Saras gäster. Först kommo i förhyrd stadslandå damerna Theander, tre systrar och kompanjoner. Tante Saras förbindelse med dessa damer bestod endast däri att hon två eller tre gånger om året gjorde några små inköp i deras kortvaruaffär. Men gamla fruntimmer förstå att uppskatta varandra, de flocka sig gärna samman, sitta i ring och säga varandra barnsliga artigheter eller elakheter, giva varandra smeknamn och öknamn. De göra lustiga och oartiga miner, fnittra åt ingenting, råka ibland i gräl och gråta då bittert. Man säger, att de blivit barn på nytt; ack så väl är det inte. Men de önska, att de vore barn och att någon mycket, mycket gammal och stor och mildhänt och förståndig komme och toge hand om dem. Ty de känna sig trötta och griniga.
Damerna Theander medförde gåvor; den ena en luktvattenflaska den andra ett par silkevantar, den tredje ett krås. De voro inte rika, men de funno vänskapen skön och ville gärna kosta på den något. Landån var den finaste hyrlandån i stan, kusken hade livré, hög hatt med kokard, gula handskar och en skär ros i knapphålet. Röda och gula och blå pappersblommor sutto instuckna i hästarnas manar, i munderingen och här och var i vagnen. Det hela var festligt. Då flickorna Willman blevo damerna Theander varse, kände de sig plötsligt modfällda och förstämda; de smögo sig ut i parken och gömde sig. Men damerna Theander stego ur vagnen, ställde upp sig i en linje samt marscherade med taktfasta steg fram mot trappan i det de räknade: ett tu, ett tu. Det var inte deras vanliga sätt att uppträda, men de hade kommit överens om att slå sig lösa, ha roligt och roa. Och de kunde inte tänka sig annat än att gårdens folk mangrant såg på, höll sig i sidorna för skratt och viskade till varandra: Titta på gummorna Theander! Så kavata! Det är ändå roliga gummor!
Men ingen såg dem och ingen tog emot dem; och framkomna till trappan blevo de plötsligt generade och tyckte, att de burit sig dumt åt. Mittibland dem dök då upp, som fallen från skyarna eller stigen ur jorden, en liten gammal herre med långt vitt bockskägg och stora, svärmiskt lysande svarta ögon. På huvudet bar han en grå cylinder och den spensliga lilla kroppen var höljd i en alltför vid svart redingote, som räckte nästan ända ned till fötterna. Det var generalagenten herr Moritz Schönthal, en släkting, och en man, som lånade ut pengar mot oskälig ränta. Eftersom han var ockrare ansågs han äga en stor förmögenhet; men i själva verket skulle han ej kunnat leva på sitt kapital, om han tagit en skälig ränta. Han levde sparsamt men hade en dyrbar passion: mekaniska leksaker, enkannerligen speldosor och i all synnerhet konstgjorda sjungande fåglar. Den dyrbaraste i hela samlingen, en gyllene näktergal i en silverne liten bur, förde han med sig till kusin Sara, ehuru visserligen ej som gåva. Så dum var han inte. Men hon skulle få lyssna till dess sång och de övriga ärade människorna skulle få lyssna och generalagenten skulle således väsentligt bidraga till att höja stämningen utan att egentligen själv göra någon förlust. Han var viss om att vara välkommen och säker på sin framgång, och för resten var han inte så dum, att han tänkte låta någon människa fördärva hans goda humör. Han slöt sig till de väntande tre damerna, underhöll dem på bästa sätt och lättade lite på pappaskens lock så att de en i sänder fingo kasta en blick på den underbara fågeln.
Till dessa fyra kom nu en femte, en viss fröken Alexander, som alltid gick till fots, därför att det var nyttigare för henne. Hon bar på en stor tårta och var starkt upphettad efter den halvmillånga vägen. Om denna fröken vet man egentligen endast att hon ägde en stor vänkrets. För cirka tjugu år sedan hade hon träffat tante Sara på en järnvägsstation och hjälpt henne att bära en kappsäck över spåret, mitt framför nosen på ett visserligen stillastående men ilsket frustande lokomotiv. Denna äventyrliga händelse hade de båda damerna aldrig kunnat glömma, och då de träffades endast engång om året, nämligen just på Saradagen, blev den aldrig tillfyllest dryftad och ägde ännu efter tjugu års förlopp en oförsvagad stämning av spänning, dristighet och fasa.
Sedan hennes vänner sålunda samlats och väntat en stund vid trappans fot, trädde tante Sara ut, tämligen hastigt och sanningen att säga utknuffad. Ludwig, som kände den gamla damens otroliga blyghet och som funnit henne ängsligt lyssnande vid dörren, hade gjort processen kort, och i det han sa: Det hjälps inte! Fan själv är hövlig på sin namnsdag!—öppnade han dörren och makade ut den gamla. Tante Sara neg, stum och högtidlig, åt höger och vänster, varpå hon pekade nedåt parken. Den lilla gruppen, följd av tante Sara, satte sig i rörelse. Gratulanterna behöllo tillsvidare sina gåvor, väl vetande att tante Sara först efter ett försiktigt men ihärdigt trug skulle taga emot dem. Dessutom smittades de av hennes dystra högtidlighet till den grad att de inte vågade gå i bredd över den krattade grusplanen, utan smögo sig fram i varandras spår med den lille generalagenten i täten.
Knappt hade de vänt ryggen till, förrän Ludwig och Brita Djurling smögo sig ut, satte sig på trappan, omfamnade sina knän och fnissade—ungdomens ofrånkomliga grin bakom ålderdomens rygg. Men uppför allén kom en lövad skrinda, festlig och fylld av barn, flickor och ynglingar. Körsvennen, en slätrakad, grovskuren man, satt mjukt och bekvämt i en hövolm. Vid avvägen till stallbacken höll han inne och yttrade: