Stig av kära barn och se er omkring. Det är en präktig och välskött gård och ni kan alltid lära er något.
Genast sprutto alla barnen till som fiskar, då man kastar en sten i vassen, och de kullrade och de tullrade över skrindans kanter. Några kommo på fötterna, andra på händerna, andra på huvut eller baken. Men i ett nu voro de alla på benen och kilade tysta och snabba i skilda riktningar och spridde sig över gården. Än ströko de genom hallonhäcken, än fastnade de i krusbärsbuskarna, än klängde de i körsbärsträden, än kastade de sig över de söta ärterna, än smeto de in i mejeriet och klunkade ur mjölkfaten, än dristade de sig långt in i köket. Mannen med det slätrakade ansiktet log milt och förnöjt.
Nu betar min hjord, sa han. Men Ludwig sa till Brita:
Här sitta vi och skratta, som om ingen olycka hänt. Men när jag ser, vad jag ser och hör, vad jag hör, så anar det mig, att prästens ha kommit.
Och prästen och hans äldste son, som redan var en lång räkel och jur. stud., spände hästarna från skrindan, ledde dem till stallet och försåg dem rikligt med Larsbo präktiga havre. Därpå slog sonen bosset av faderns rock, kammade hans hår med fingrarna, jämkade på hans krage, knäppte en knapp i hans sprund, putsade hans naglar och granskade honom slutligen med berättigad stolthet.
Vet du vad? sa han. När du är ren och hel, så behöver man sannerligen inte skämmas för dig. Kom så gå vi upp till gumman.
Prästen log ännu mera förnöjd, lade finger på mun och viskade:
Ingen brådska, min gosse. Låt hjorden beta. Tids nog blir den upptäckt.
Han skrockade belåtet och gladde sig åt de många munnarna och magarna, som nu voro i rask verksamhet. Men att han hade så många barn i sitt hus berodde icke på något klandervärt lättsinne utan helt enkelt därpå, att han råkat gifta sig tre gånger och varje gång med en barnrik änka. Av hela kullen voro endast sju eller åtta helsyskon, återstoden halvsyskon och sammanbragta barn. Han gjorde alls ingen mannamån mellan egna barn och styvbarn och kunde, enligt Ludwigs iakttagelser, knappt skilja mellan de olika kullarna och vad de yngre telningarna beträffade icke ens emellan de olika individerna utan kallade allt mankön Lasse och allt kvinnkön Lisa. Rörande deras antal saknas exakta uppgifter. Ludwig hade vid olika tillfällen räknat dem och för varje gång kommit till olika resultat, varierande mellan sjutton stycken och en fem sex dussin—den senare uppgiften en påtaglig överdrift. Han sa emellertid till Brita Djurling:
Låt oss varna Olle. Kanske kan någonting räddas.