* * * * *
Fru Janselius hade andra bekymmer. Klockan var elva och kammarjungfrun, som utsänts i ett kortvarigt ärende klockan 6,43, hade ännu ej låtit höra av sig. Det var i och för sig besynnerligt och det besynnerliga underströks genom förvaltarens egendomliga uppträdande. Han var tydligen bekymrad och lika tydligt var, att han försökte bagatellisera saken. Han förklarade, att flickan antagligen begivit sig till Spilleboda. Tillfrågad, vad han hade för orsak att tro det, svarade han högst svävande. Någon hade sett henne på väg ditåt, men han kunde icke uppgiva sin sagesman. Det var olikt Casimir Brut. För resten—om flickan verkligen begivit sig till Spilleboda, så var det tråkigt och allvarligt nog.
Spilleboda var ett torp under Larsbo men sedan lång tid tillbaka befriat från alla skyldigheter mot huvudgården. Torparen, en sjuttioårig gubbe, åtnjöt dessutom ett jämförelsevis stort underhåll från Larsbo i pengar och produkter. Orsaken till dessa förmåner var den, att gubben på sin tid hört till missionsskolans och böneladans förnämsta apostlar. Just hans vältalighet hade omvänt Jan-Petter, visserligen endast för några få år. Godsherrn övergick till en tamare och världsligare religiositet, hans undersåtar följde honom så småningom; den lilla sekten smalt raskt samman och räknade till slut blott spillebodaren, hans hustru och ytterligare fyra eller fem åldringar samt en pojke, som var en smula sinnessvag. Den lilla surdegen fanns där emellertid, och vid flera tillfällen hade den helt plötsligt genomsyrat hela församlingen. Då gingo gubbar och gummor, ynglingar och flickor, män och kvinnor en efter en den smala stigen över myren till Spilleboda. Här lägrade de sig kring torpet och väntade tålmodigt, att predikanten skulle utträda. Ibland stack hans gumma ut huvudet och ropade:
Gån er väg, fän och svin, hedna avföda, Larsbodjävulens undersåtar, gån er väg! Si Kalle sitter därinne med bibeln i hand, men själen är hos Gud. Evigt, evigt, evigt halleluja!
Halleluja! svarade folkhopen. De djärvaste smögo sig fram till fönstret och tittade på torparen, som mycket riktigt satt där med bibeln på knät men med blicken stelt riktad framför sig. Ibland åter kom den sinnessvage gossen utrusande med en kvast eller sotraka i högsta hugg och gick lös på menigheten, som vördnadsfullt vek eller lät sig slås. Till sist och då väntan framkallat en ångestfull spänning, öppnades dörren och torparens röst lät höra sig utan att han själv kom till synes. Han läste eller predikade på ett entonigt, sjungande sätt och med en ytterst långsam men stadig stegring av rytm och röstens styrka. Denna stegring verkade hetsande och jagande som arabisk musik. Kvinnorna började buga framåt och bakåt, männen följde. Plötsligt stod predikanten mittibland dem; den vidöppna munnen tjöt fram en ström av ord eller ljud; både ansikte och kropp voro otroligt förvridna och efter samstämmigt vittnesbörd av troende och otrogna, svävade hela gestalten minut efter minut ett gott stycke, sannolikt ett par fot, över marken. Då extasen var över, föll han i en hög och bars hastigt in i stugan av gumman och pojken.
Men även då torparen icke predikade och då ingen allmän väckelse kom folk att förvandla myrstigen till bred och upptrampad väg, hände det som oftast att en och annan syndare sökte skydd i Spilleboda. Vanligen var det ungt folk och synnerligast kvinnor, vilka sett Satan nalkas i en eller annan gestalt och känt sin svaghet. Torparen spillde inte många ord på dem, men hans gumma satte dem till hårt arbete, och detta jämte sång och bön fördrev den lede. Såtillvida var allting gott och väl, men förtalet hade också något att säga om Spilleboda och påstod att de unga kvinnorna där ej blott funno skydd mot synden utan även befrielse från dess följder. Uttrycket "att gå till Spilleboda" hade inom vissa lättsinniga kretsar fått en alldeles särskild betydelse och nästan blivit en fackterm.
När förvaltaren framkastade den förmodan, att Bollan gått till Spilleboda, blev således fru Janselius i högsta grad upprörd och beskyllde Casimir Brut för att fördärva gårdens moral och anseende genom att draga dit en massa löst folk. Förvaltaren svarade med ovanligt saktmod att han genast skulle rida till Spilleboda för att undersöka saken. Han hade redan varit borta en timme eller mer, då Ludwig anmälde gratulanternas ankomst. Fru Olga fräste:
Har jag lust att sitta och sladdra med käringarna! Gå du och håll dem sällskap.
Tack så hjärtligt, sa Ludwig och återvände till Brita.
Fru Olga satte emellertid på sig sin tjockaste och svartaste klänning, knäppt ända upp till hakan och försedd med ett vitt krås. Hon ville göra sitt yttre så dystert som möjligt och i full överensstämmelse med hennes själstillstånd. Helst skulle hon ha satt på sig änkehatten med slöjan men fann det överdrivet. Hon begav sig till köket för att giva order om förfriskningar. I skänkrummet hejdades hon av ett kacklande från köket; hon smög sig bort till fönstret mellan de båda rummen. På en stol mittpå golvet satt en av prästens söner eller styvsöner, en sextonårig yngling, och i hans knä köksflickan. De åto växelvis av samma kaka och framför dem stod den gamla häxan till köksa med händerna i sidorna och log saligt. Fru Olga hostade och snöt sig kraftigt, hon gick med tunga, långsamma steg fram till dörren, som öppnades av köksan. De båda ungdomarna hade försvunnit och hon kunde ge sina order.