På var sin kant av stora trappan sutto Ludwig och Brita, hopkrupna, grinande mot solen men orörliga och allvarliga som indianer i rådslag. Ludwig sa:
Jag tycker i alla fall det. Men du är en lerkruka.
Tror du, jag är rädd? sa Brita. För dig kanske?
Vad käbblar ni om? frågade fru Olga. Hon stod mittemellan dem, rak och allvarlig, med magen något framputande och händerna korslagda däröver. I vänstra handen höll hon en klumpig och vördnadsvärd gammal nyckelring fullsatt med stora nycklar, som inte hörde någon vart. De brukbara nycklarna voro nämligen i hushållsmamsellens vård och lånades icke ut. Hon frågade alltså: Vad käbblar ni om? Och Brita svarade:
Han vill lura mig upp på sitt rum.
Jag skulle visa henne något, förklarade Ludwig.
Fru Olga sa med hårda läppar och skarp stämma:
Är detta något fastspikat på ditt rum, Ludwig? Eljest föreslår jag, att du visar det här.
Ludwig betraktade henne med grubbel och oro.
Kors i jissi namn vad du är dum i dag! sa han.