Fru Olga Janselius, dotter till den kända professorskan Anna-Lisa Willman och hennes man professorn, syster till doktor Karolina Willman och författarinnan Anna-Lisa Djurling, kusin till docenterna Betty Willman och Lotten Brenner samt amanuensen Lizzy Willman, var själv som nämnts av vetenskaplig läggning och hade icke saknat vetenskaplig ambition. Men ett i de flesta hänseenden olyckligt äktenskap hade upplöst denna fasta ambition i nycker och infall, som någon gång kunde få en viss prägel av förryckthet, så främmande för vetenskapen. Och likväl hade hennes äktenskap gagnat om icke vetenskapen direkt så åtminstone några av dess utövare. Vid en tidpunkt, då professorskan Willmans stora representationskostnader hotade att överstiga professorn-kirurgens ej obetydliga inkomster, hade en viss Jan-Petter Janselius råkat under professorns kniv och efter en lyckad gallstens- eller njurstensoperation införts i professorskans umgängeskrets. Hans historia kan icke kallas alldaglig.
Han var yngste son till en förmögen bergsman, häradsdomaren Erik Jansson på Lilla Klockeberga. Medlemmar av släkten hade skrivit sig Janselius, och då Jan-Petter bestämts för den lärda vägen, upptog han det lärda namnet. Efter ettåriga studier vid universitetet for Jan-Petter till Paris. Fadern hade dött och efterlämnat en betydande förmögenhet att delas på fyra barn. Jan-Petter tog sin lott i kontanter, och då åtta år förflutit hade kontanterna tagit slut. Han återvände hem, förvandlad. Han hade rest ut som en ilsket rödhårig, fräknig, uppnäst bondpojke; han återvände som en blek, mager, medelålders man med en kolsvart hårkrans kring den kala hjässan, kolsvarta bryn, böjd näsa, kolsvarta mustascher och dito pipskägg. En än större förvandling förestod. I närheten av Lilla Klockeberga ligger det Brennerska godset Larsbo. Det ägdes av greve Henrik Brenners barnlösa änka, ett fruntimmer i svart. De sista åren av sitt liv ägnade hon med nit åt religionen och upprättade en missionsskola i en av gårdens flyglar. En lada uppläts till väckelsemöten. Den sysslolöse och uttråkade vivören, som åt nådabröd hos sin äldste bror, uppträdde på dessa möten, först som åhörare, sedan som väckt och vittne, sedan som talare. Slutligen blev han föreståndare för missionsskolan. Änkegrevinnan besvarade alla invändningar mot utnämningen med de orden: han är en man, som älskat mycket och lidit mycket. På sin dödsbädd gifte hon sig med Jan-Petter Janselius och överlämnade gods och skola i hans vård. Skolan försvann före sorgeårets utgång. Jan-Petter hade åter förvandlats. Hans religiositet hade blivit högkyrklig. Dessutom hade han blivit genealog och upprättade med några yrkesgenealogers bistånd släkten Janses stamtavla, varvid han påpekade den egendomliga omständigheten att huvudmannen i varannan generation burit namnet Erik, vilket kunde tyda på en härstamning från den Erikska kungaätten. En hypotes, som han dock ej ville förfäkta, endast framkasta. För resten var hans huvudintresse under dessa år konst. Hans smak var icke dålig och han hade förvärvat en viss sakkunskap i fråga om kuriositeter. Han samlade och fäste sig i valet mera vid innehållet än vid formen. Det erotiska motivet var hans ledstjärna; den strålade lika klart från en grekisk vas som från ett forainskt blad.
Vid några och femtio års ålder gifte han sig med den tjuguåriga Olga Willman. Han var förälskad. Flickan var mager men tämligen kraftigt byggd, hon hade stora händer och fötter, ansiktets oval var fulländad, näsan vackert böjd, ögonen mörka och spelande, en liten smula kisande, pannan tämligen låg men prydd av en mycket ostyrig och lustig mörk lock. De stora händerna, de gängliga, kantiga rörelserna, de spelande ögonen och framför allt den ostyriga locken kom henne att likna en pojke, och Jan-Petter, som börjat tröttna på det renodlat kvinnliga, fann henne behaglig. Men han ville på inga villkor gifta sig med henne; lika litet ville hon gifta sig med honom. Professorskan, som önskade partiet, behövde likväl ej använda vare sig maktspråk eller övertalningsförmåga. För att rätt förstå hennes taktik måste man vara mor, och vi nöja oss med att konstatera faktum: yngsta flickan Willman gifte sig med Jan-Petter på Larsbo.
Före äktenskapets ingående upprättade Jan-Petter ett gåvobrev, som överförde äganderätten till Larsbo på hans första hustrus, änkegrevinnan Brenners, brorson, den då knappt tioårige greve Ludwig Battwyhl. Avkastning och nyttjanderätt förbehöll sig Jan-Petter för livstid och skulle efter hans död tillkomma änkan, så länge hon ej trätt i nytt äktenskap. Häremot reste professorskan invändningar, men bemöttes med en förklaring av så cynisk öppenhjärtighet att hon för första gången i sitt liv retirerade i hopplös oordning. I trots härav fick Willmanska släkten icke någon orsak att beklaga giftermålet. Larsbo var givande, dess förvaltare, schweizaren Casimir Brut, en dugande man, och Jan-Petter själv visserligen snål men medgörlig. Denna medgörlighet var helt och hållet professorskans förtjänst. Svärmor och svärson ägnade varandra en svärmisk och något sliskig tillgivenhet. De förenades i en fullständig sympati, de hyste båda samma aktning för allt, som ägde officiell glans eller som hade utsikt att en gång nå denna glans; de hade båda besvarat livets stora frågor och kunde med lugn ägna sig åt de smärre; de voro båda tandlösa och könlösa och behövde icke dölja någonting för varandra; de hyllade samma etiska och estetiska åsikter utom i fråga om viner, där Jan-Petter visade prov på en mera känslig smak; de älskade båda det sköna och goda särskilt i dess pikanta former; de svärmade båda för genialisk och välformad ungdom av båda könen. Studenter och studentskor, unga konstnärer och litterater, som tillhörde den Willmanska släkt- eller vänskapskretsen, behövde icke taga hänsyn till offentliga stipendieutdelare. Professorskan, som gärna fronderade en smula, belönade tvärtom den ungdomliga oppositionslustan, särskilt om den kom någon liten skandal åstad. Hon hade ett förtjusande muntert lynne. Under ett decennium kunde Larsbo betraktas som en stiftelse till vetenskapens gagn och dessutom som ett rekreationshem för unga vetenskapare. Man har således anledning förmoda, att det Janselius-Willmanska äktenskapet väsentligt befordrat den fria forskningen i vårt land.
Den unga eller halvunga kvinna, som nu med väckarklocka i hand sökte bestämma normaltiden för ett kärlekssamtal, torde däremot haft mindre skäl att rosa förbindelsen. Jan-Petter var rentut sagt en dålig äkta man. De äktenskapliga plikter, som falla inom det intima samlivets område, skola icke här beröras, allra helst Jan-Petter redan före bröllopet uttryckligen förklarade sin ovillighet i nämnda hänseende. Men brist på ett håll kan ju i viss mån motvägas av överflöd på ett annat. Larsbofrun kunde ha gjort räkning på ett komfortabelt liv, nöjen, smycken, resor. Hennes anspråk—om de framställdes—blevo icke fyllda. Gentemot hustrun tog Jan-Petters naturliga snålhet ut sin rätt. Hon ville icke tigga slantar och kläder och fick heller inga. De unga, fattiga lärdomsljus, som under sommaren voro hennes gäster, prålade i den fagraste sommarstass, bekostad av Larsbopengar, men Larsbofrun själv gick i sina slitna, urblekta, söndertvättade bomullsklänningar. Om vintern, då makarna mestadels levde allena, var det till och med knappt om maten. Jan-Petters svaga hälsa krävde en särskild diet, och den matfriska unga frun fick suga på ramarna. Också förblev hon mager och gänglig ända till mannens död för att under sorgeåret fetma på ett nästan oroväckande sätt. Och att hon ännu två år efter mannens död gick klädd i svart, berodde mindre på pietet än på den omständigheten, att sorggarderoben var den första, som hon skaffade sig på egen fri hand och med fri börs. Den blev utomordentligt vacker, rikhaltig och nästan outslitlig.
En egendomlig slump eller måhända en högre tillskyndelse fogade så, att Jan-Petter och hans svärmor lämnade det jordiska på en och samma dag med endast ett par timmars mellantid. Man vågar kanske antaga att det band, som förenat dessa båda själar, varit starkt nog att trotsa den store Förstörarens skiljande hugg. Hur som helst så hade fru Olga i ett slag blivit kvitt ett dubbelt förmynderskap. Sorgen gjorde henne icke blind för denna fördel och hon sade sig själv att hon skulle börja ett nytt liv, fyllt av stora och starka intressen. Men hon redde sig illa i den nya friheten. Hennes kärlek till böcker hade varit Jan-Petter en nagel i ögat och för att i någon mån hävda sin självständighet hade hon läst som en tentand; nätter igenom hade hon legat på magen med huvudet inpressat mellan händerna, boken under näsan, pluggat. Nu föreföll henne läsningen meningslös. Ödet hade gjort henne till fru på ett storgods och hon ville helt ägna sig åt dess skötsel, ett mångsidigt och ansvarsfullt arbete. Men stopp! Där stod Casimir Brut på vakt.
Han var en man, som man möjligen kunde hoppa över men svårligen komma förbi. Axelbredden var förbluffande, nästan vanskaplig, längden mindre imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke särdeles hög men bred och slät som en hyvlad planka. Ögonen hade en stark och som oftast ilsken blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes säga: Nå, jag är ju inte så farlig—men akta er! Skägget var ett praktstycke, mörkbrunt, armslångt, svällande och välvårdat. Ibland doppade han det i soppan, vred då långsamt och omsorgsfullt ur det i det han noga såg till, att dropparna föllo tillbaka i tallriken. Eljest var han en hyfsad man och när fru Olga kom med sina allehanda förslag och reformer, lyssnade han. Den unga frun utvecklade sina förslag med en reda, som bottnade i en bred, sund, klar och skolad logik. Men att hon var orolig och ivrig kunde man se därpå, att hon höll båda pekfingrarna uppsträckta alldeles som en geisha i en operett. När hon slutat, blinkade de mot varandra vid pass en minut—dock icke till samförstånd. Casimir Brut svarade:
Gärna för mig. Men då går jag.
Och det kunde ju inte komma i fråga.
Fru Olga måste söka sig något annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade alltid haft någon liten förargelse i bakfickan, vanligen bemängd med en viss del spänning och en viss del överraskning. Knappt en kväll under det tioåriga äktenskapet hade hon gått till sängs utan att säga åt sin spegelbild: Tänk i alla fall! Och detta lilla "Tänk i alla fall" hade dock varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista förargelse, Jan-Petter gjorde henne, var denna: