Som nämnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det första skedet. Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, träsnitt, mezzotinter, raderingar, teckningar, allt i allt över trehundra nummer. De upptogo en betydande del av rummens väggytor. Ungefär hälften voro av den art, att de trots det mer eller mindre lasciva motivet gärna kunde låta se sig; hos den andra hälften överskred—om uttrycket tillätes—det oanständiga anständighetens gränser. Jan-Petter försvarade sin skatt med det bibelord, som lasten gärna för på tungan: Den renom är allting rent. Tyvärr måste Olga erkänna, att hennes renhet ingalunda bestod provet. Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och då Jan-Petter glömt att i sitt testamente—som eljest var späckat med förargliga punkter och klausuler—värna den kära skatten, beslöt hon att skaffa den ur huset. Bränna den kunde hon icke med gott samvete, därtill var dess materiella värde för stort. Men hon kunde donera den till Nationalmuseum, i vars slutna portföljer den kunde komma de stackars forskare till gagn, som av sin konsthistoriska plikt tvingades att vada i smuts. Följaktligen gjorde hon med glatt och hämndgirigt mod en utgallring, skilde fårena från getterna, de oanständiga från de oanständigaste, tog de senare från väggarna, lossade bladen ur ramarna, buntade dem samman och—gjorde en upptäckt. På baksidan av dessa lasciviteter hade Jan-Petter med darrhänt men läslig stil skrivit: Till min älskade hustru Olga Janselius, född Willman. Här och var med ett tillägg: På hennes tjugutredje födelsedag. På hennes namnsdag o.s.v. En mezzotint, vars dunkel förgäves sökte dölja en ännu dunklare last, bar påskriften: Till minne av vår bröllopsnatt!

När hade den putslustige herrn spelat henne det sprattet? Vem vet! Kanske efter sin död. Ett försök att radera bort dedikationerna, misslyckades och bladen gömdes på ett vindskontor. Fru Janselius hade icke mod att genom ett brännoffer tillfoga den konsthistoriska forskningen en om än ringa förlust. Eftervärlden skulle få en besynnerlig uppfattning om den unga fruns smak; det fick hon finna sig i. Tyvärr skulle redan samtidens omdöme förvillas av Jan-Petters sataniska påhitt. En dag upptäckte Ludwig Battwyhl gömstället och underkastade bladen en noggrann granskning. Han hade aldrig sett dem förr eller åtminstone ej lagt märke till dem. Ty vem lägger märke till det som hänger på väggarna? Han visade dem för sin vän Casimir Brut. Så föll det honom in, att Lotten Brenner borde se dem. I trots av hennes docentur och i trots av att hon alltid sov med en anatomisk handatlas under huvudkudden, ansåg han henne vara ovanligt okunnig och tillika dum. Han släpade den tjocka flickan upp på vindskontoret, satte henne på det dammiga golvet och omgav henne med etthundrafemtio erotiska akter. Det visade sig verkligen att hon var okunnig men vetgirig. Ludwig docerade. Efter en knapp timmes undervisning överraskades lärare och lärjunge av fru Olga. Hon såg sin hemlighet förrådd, hennes hjärta stannade, hennes pulsar upphörde att slå, hennes pekfingrar reste sig och pekade mot taket. Hon ville ljudlöst draga sig tillbaka, men sinnesrörelsen bröt ut i en hel serie kraftiga nysningar. Då rusade hon in på vindskontoret, grep Ludwig i kalufsen, släpade ut honom på vinden och örfilade upp honom.

Senare tog hon honom i förhör. Hade han visat bladen för någon mer än Lotten? Ja, för Casimir. Nu föll hon i gråt, gick till sängs och visade sig icke mera den dagen. Men följande dag tog hon honom åter i förhör. Ludwig bekände ytterligare ett brott: han hade visat bladen för Brita Djurling. Brita Djurling—en sjutton års flicka! Varför hade han gjort det? Härpå kunde han icke giva klart besked, men han antog att han gjort det för att pigga upp flickan, som var en smula dåsig av naturen. Vid denna bekännelse vände sig fru Olga plötsligt om, icke av blygsel utan därför att hon alldeles tydligt hört Jan-Petters fnittriga skratt bakom sin rygg. En hörselvilla. Alltjämt med bortvänt ansikte frågade hon, om han också visat dem dedikationerna.

Vilka dedikationer?

Dedikationerna på baksidan!

Nej. Han hade inte tittat på baksidan. Han tog ett steg mot dörren, antagligen för att gå upp och titta, men fru Olga höll honom tillbaka. Hon tog honom i famn och kysste honom på kinden. Han var nitton år och en stor odåga, som tre gånger rullat i studenten. Men han hade en förtjänst: han var otroligt sanningskär. I skolan hade han genom sin uppriktighet vunnit en herostratisk ryktbarhet och lärarkollegiet hade vid ett par celebra tillfällen allvarligt dryftat frågan, om icke gossen borde hänvisas till en anstalt för sinnessvaga. Denna omutliga sanningskärlek var för ögonblicket och för fru Olga av stort moraliskt värde. Pojken hade icke sett dedikationerna och följaktligen vågade hon hoppas, att icke heller de andra sett dem. Visshet gavs dock ej, och från den dagen blev hon än mera känslig för alla anspelningar och tvetydigheter, som kunde tänkas angå hennes sexuella moral. Eller rättare sagt—än mera benägen att i de oskyldigaste ord finna anspelningar och tvetydigheter.

Bakom denna känslighet och misstänksamhet, som kunna förefalla en smula löjliga, låg ett tioårigt lidande, en väl gömd men levande känsla av skam. En libertins hustru blir ofta utsatt för medlidande, alltid för misstankar. Den Willmanska släkten, som till ej ringa del levde av fru Olgas äktenskap, skulle ha förnekat sin egen moraliska grundsyn, om den gillat detta äktenskap. En högt uttalad förkastelse hade varit en oförsynthet, men det moraliska samvetet är hos människan (och hos väluppfostrade hundar) så starkt, att det aldrig låter sig helt undertryckas av hänsyn till materiella fördelar. Där oppositionen mot det omoraliska ej tar sig grova uttryck, tar den fina. För att rätt skildra fru Olgas liv mellan Jan-Petters bröllop och hans begravning, för att tillfyllest förklara hennes förhållande till sin omgivning och hennes själstillstånd, skulle man behöva återge några hundratal pikanta situationer, citera några tusental ordlekar, kvicka infall, skrattretande anmärkningar. Det låg visst icke någon bitterhet eller elakhet i detta raljeri. Släkten hade nu engång svalt den moraliska mesalliansen med alla dess konsekvenser och konstaterade endast med leende vemod att en av dess medlemmar saknade högre sedlig halt.

Gentemot detta leende vemod ställde fru Olga envisa och förbittrade försök att uppträda som en fanatiskt sträng och noggrann husfru av gamla skolan. Försöken misslyckades jämmerliga. Hon kunde icke utdela den minsta lilla skrapa utan att stamma, rodna, ta tillbaka. Och hennes noggrannhet tog sig ej sällan lika löjliga uttryck som nu, då hon med väckarklockan i handen lurade på sin kammarjungfru. Den där väckarklockan hade för resten ännu en uppgift: den var en symbol för vetenskapen. Släktens ringaktning för hennes lilla person baserade sig ej blott på en underskattning av hennes moral utan kanske i ännu högre grad på ett underkännande av hennes vetenskapliga läggning. Där begicks säkerligen en stor och svidande oförrätt. Hon hade redan och med en viss glans avlagt sin fil. kand., då det Willmanska husets befarade ruin och Jan-Petters uppträdande inom räckhåll förmådde professorskan att i egenskap av släktens överhuvud utfärda ett uppseendeväckande dekret: yngsta dottern saknade läshuvud. Bestörtningen blev utomordentligt stor. Kalven med två huvuden är en mindre sällsynt naturens lek än en Willman utan läshuvud. Naiva medlemmar av släkten kände sig skandaliserade och protesterade. Professorskan svarade med ett hemlighetsfullt och ömt leende:

Olga har fått någonting, som är bättre än ett gott huvud.

Vad i helsicke nu då! Bättre än ett gott huvud? De grubblade.