Plötsligt gick det upp ett ljus för dem.

Ett gott hjärta! Ett gott hjärta är bättre än ett gott huvud. Åtminstone för omgivningen.

Det blev lösen och den vetenskapliga förklaringen av det något gåtfulla och generande fallet Olga Janselius, född Willman. Hon hade ett gott hjärta. Som alltid, då en stor upptäckt gjorts, infunno sig bevisen självmant och i legio. 1) I späd ålder hade hon, ehuruväl flaskbarn, aldrig kinkat utan sovit som en Guds ängel (vilket visserligen berodde på, att den strängt upptagna professorskan hällt några droppar brännvin i mjölken), 2) som minderårig hade hon a) ömt vårdat en sjuk kråkunge, b) självmant läst högt för tante Sara, c) gråtit på julafton och i det längsta vägrat att mottaga sina klappar, därför att hon mött ett fattigt barn på gatan, 3) som ung flicka hade hon trots sitt dåliga huvud(?) kämpat sig till sina examina (som om någon skulle vågat underkänna Anna-Lisa Willmans dotter!) blott för att glädja sina föräldrar, 4) som ungmö hade hon skänkt sin kärlek åt en sjuk och olycklig(?) man, 5) som matmor visade hon sina tjänare alltför mycken flathet (sant! men hindrar ej att hon dagligen önskade dem tandvärk och andra olyckor), 6) även mot fattiga släktingar visade hon någon godhet (med i runt tal 30,000 kronor om året!), 7) hon skänkte den olycklige och föräldralöse ynglingen Ludwig von Battwyhl den ömmaste omvårdnad.

Den sista punkten var sann i varje ord utom ett. Ludwig Battwyhl var ingalunda olycklig; tvärtom måste han betraktas som urtypen för en lycklig pojke. Ingen far hade förtryckt honom, ingen mor hade fördärvat hans mage eller hans själsstyrka. Han hade levat större delen av sitt liv i ett skolhushåll, som han helt och hållet behärskade genom sina talanger, sin nävstyrka och sitt kvinnotycke. Han ingav sina kamrater en skräckblandad beundran och sina lärare en fasa, som stundom stegrades till panik. Han hade relegerats från tvenne läroverk och slagit en massa rekord i diverse idrotter. Vid sjutton års ålder var han en över hela landet känd fotbollspelare, men lämnade i sitt ryktes blomning fotbollsplatsen till följd av ett komplicerat benbrott, som gjorde honom obetydligt halt och högst intressant. Han var kanske alltför mätt på ära men alls icke på mat, och gom och mage beredde honom dagligen nya njutningar. Han ägde landets finaste pointer med meterlång stamtavla och dessutom ett välförsett stall som visserligen icke var hans. Överhuvudtaget kan man säga, att han ägde allt, som icke var hans, och häri låg grunden till hans otroliga bekymmerslöshet och hans storartade frikostighet. Ur hans väst- och byxfickor rullade ständigt mynt, över vilkas härkomst inte katten gitte grubbla. Hans karaktär ansågs vara god men misskänd och därför dubbelt god. Hans omutliga sanningskärlek är redan berörd. Hans flärdfrihet gränsade till oartighet och hans artighet till närgångenhet—allteftersom det passade sig. Slutligen ägde han en stark och sällan motad benägenhet att hänga och slänga med armarna hårt knutna kring en eller annan fruntimmershals. Willmanska släkten med dess djupa psykologiska insikter tydde denna benägenhet som ett utslag av barnslig längtan efter modersömhet. Det kan vara sant; men i så fall visade han en utpräglad förkärlek för unga mödrar, även sådana som voro yngre än han själv. Sin fostermor, den goda fru Janselius, dyrkade han med en passion, som påminde om kattens passion för råttan. Hennes välsvarvade lilla person kramades i de långa pojkarmarna, tills hon kippade efter andan. Jan-Petter i livet hade åsett dessa ömhetsanfall med fnittrande välbehag. Damerna Willman torkade gärna en tår ur ögonvrån. Fru Olga riste sig och burrade upp sig som en höna i regn. Hon skämde verkligen bort honom, men det berodde mindre på det goda hjärtat än på en fullständig oförmåga att hålla honom stången.

Emellertid var det fastslaget, att hon ägde ett gott hjärta eller—tydligare formulerat—bättre hjärta än huvud. Vidare: att man av henne, Jan-Petters änka, ej kunde vänta en allvarlig syn på livet och enkannerligen ej på dess erotiska sida. Kort sagt: hon var älskvärd men en smula undermålig. Denna uppfattning retade henne ohyggligt och hon beslöt att komma den på skam. Hon ville visa, att erotiken för henne var en livsyttring av underordnad betydelse, medan den för de flesta människor är det centrala i livet. Hon ville påvisa, vilken oproportionerligt stor plats den så kallade kärleken tar ej blott i individens utan även i samhällets liv. Hon ville lägga denna sociala parasit under mikroskopet, uppdaga dess livsbetingelser, kartlägga de härjade områdena, uppdraga gränsen mellan socialt berättigad och oberättigad erotik—i få ord: hon ville grunda en ny pragmatisk vetenskap. Det Willmanska blodet hade vaknat och ropade på siffror, iakttagelser, hypoteser, statistik, framför allt statistik. I månader hade hon sökt bekämpa detta utslag av ärftlig belastning. Hon var rädd. Hon var fullt medveten om att en människa, som vill grunda en ny vetenskap, är en löjlig människa. Hon väntade varken lager eller rosor, hon väntade törne och halm. Och där satt hon nu med sin väckarklocka.

* * * * *

Kammarjungfruns samtal med torvupptagaren varade 38 min. 14 sek. Då det till en början endast kunde bli fråga om approximativa beräkningar, strök hon genast sekunderna och rundade efter kort betänkande minutsiffran till 40, som är en synnerligen bekväm multiplikator. Hon ställde klockan i fönstret och grep till papper och penna. Larsbo huvudgård ägde 26 kvinnliga tjänare, av vilka sju föllo för åldersstrecket, som hon något godtyckligt drog vid de klimakteriska åren. Av återstoden voro nio gifta. Som en första arbetshypotes antog hon nu att gift kvinna äger hälften så stort behov av erotiska samtal som ogift. Hennes arbetsmaterial blev således 14-1/2 eller 29/2 kvinnoenheter.

Mångåriga iakttagelser hade lärt henne, att en medelstarkt erotiskt betonad, arbetande kvinna i regel nöjer sig med ett längre erotiskt samtal (vulg. möte, träff, "tätatät") om dagen. En enkel multiplikation gav således vid handen, att Larsbo kvinnliga tjänare för erotiska syften dagligen bortslösade 9 tim. 40 min. arbetstid, representerande ett materiellt värde av cirka 4,85 kr. Ett "möte" kräver emellertid även en manlig deltagare. Denne kan visserligen vara en gården icke tillhörig arbetare; men då import och export gårdarna emellan härvidlag torde väga jämnt, ansåg hon sig kunna räkna med 29/2 mansenheter, varvid hon naturligtvis förbehöll sig att senare göra en särskild beräkning för gårdens övertaliga män. Den bortpratade manliga arbetstiden representerade efter en medeltimpenning beräknad 12,55 kr. Summa manlig och kvinnlig arbetskraft i kronor 17,40 per dag eller cirka 5,220 kr. om året!

Givetvis måste denna siffra nagelfaras och kanske avsevärt korrigeras med hänsyn till åtskilliga felkällor: årstidens inverkan på det erotiska livet (stickprovet togs på Saradagen, alltså mitt i högsommaren); den större eller mindre tillgången på säsongarbetare; gårdens moraliska atmosfär (en ej oviktig omständighet vad Larsbo beträffar); och sist men icke minst experimentators något uppjagade sinnesstämning. Sistnämnda felkälla hade sin orsak i ett samtal mellan experimentator och Casimir Brut. Förvaltaren hade föregående afton på ett tämligen ohyfsat sätt gjort henne förebråelser, sägande: Det går inte att upprätthålla disciplin på den här gården. Frun håller sina flickor för mycket i huset. Mina karlar vill tala med fruns flickor om kvällarna, men frun håller dem i flygeln och låter dem sy och läsa och sjunga som i himlen. Då går mina karlar till andra gårdar och om mornarna får jag springa omkring och dra fram dem ur lador och hövolmar. Hur ska det kunna bli någon disciplin?

Framställningen var ej blott cynisk utan även sakligt oriktig. Ett första bevis härför hade hon redan i handom och hon var fast besluten att fortsätta sina forskningar. De Willmanska tänderna hade blodats, hon erfor en släktärvd så att säga vetenskaplig lycka. 5,220 kr. om året! Allenast på Larsbo huvudgård! Hur många motsvarande gårdar äger Sverige? Hur många tjänarinnor överhuvudtaget? Huru många arbetande kvinnor? Hur många kvinnor? Statistiken skulle besvara dessa frågor, statistiken skulle förse henne med siffror ad libitum. Hon skulle träda ut ur den ljumma, fadda, sliskiga atmosfär, som omgav Jan-Petter Janselius' änka, och slå sig ned i vetenskapens matematiskt svala tempel. Hon såg framför sig räckor av bokhyllor, läspulpeter, biblioteksdiskar, folianter, bibliotekarier, professorer, studenter. Hon erinrade sig en ung man, som förr i världen ägnat henne en viss hyllning. Han var amanuens vid Riksbiblioteket och skulle bli mycket förvånad över att se henne; ännu mer, då han fick veta hennes ärende och planer. Hon kom att tänka på att hon alltid borde bära en enkel svart dräkt; den skulle framhäva såväl hennes anspråkslöshet som hennes allvar. Det var endast en liten bitanke, som snabbt förbleknade. Framför henne låg ett arbetsfält, vars omfattning och betydelse ej kunde överskattas. Hon beslöt att uppdraga riktlinjerna för sitt förstlingsarbete och började med titeln. En väl vald titel verkar på en gång inspirerande och koncentrerande. "Det erotiska livet i social belysning." En redbar och flärdlös titel men kanske alltför fantasifattig. Fantasien spelar större roll i det vetenskapliga tänkandet än man i allmänhet antar. "Kärlekens ekonomi"? Bättre, mycket bättre! På en gång allvarligt och en liten smula pikant—för dem, som prompt ville finna någonting pikant i detta ämne. Som boktitel utmärkt men kanske lämpligare för ett arbete n:r 2, ett standardwork i 2 à 3 delar. Broschyren är ett vigare redskap för den unga vetenskapen, som ej kan ställa sig förnämt avvisande till alla popularitetskrav. En kraftig, aktuell, allvarlig titel, snarare frågande än besvarande meditativ, riktad som en sprängkil mot problemets kärna—