Nu hade hon den!

"Har den moderna människan social rätt till kärlek?"

Nej. Nej det var inte bra. Inte rätt, inte! Det är ett tråkigt banaliserat, deklasserat ord och i grund och botten djupt ovetenskapligt.

Men så här:

Har den moderna människan råd att älska?

Förträffligt!

Hon såg upp från papperet med de 29/2 kvinnoenheterna och de 5,220 kronorna och råkade rent tillfälligtvis se sig i spegeln. Det föreföll henne, som om detta tankfulla, tungsinta, en smula härjade men ej alldeles osköna ansikte skulle ha en särskild rätt att slunga fram en fråga som denna: Har den moderna människan råd att älska? Hon smålog för att se om de tankfulla och tungsinta dragen skulle förflyktigas; men nej, de snarare framhävdes, och över pannans kanske väl ungdomliga klarhet ringlade den svarta locken som ett frågetecken. Har den moderna människan råd att älska? Hon kom att tänka på, att om hennes arbeten engång skulle utges i en samlad upplaga, borde författarinnans porträtt just vara sådant som spegelbilden nu: huvudet lätt böjt, läpparna skilda i ett nästan omärkligt svårmodigt leende, blicken silad genom ögonhåren, locken på sin plats. Dessutom borde hon upptaga sitt flicknamn Olga Willman eller ännu hellre Olga Willman-Janselius—i sanning en symbolisk konstellation ovan orden: Har den moderna människan råd att älska? Var det kanske en slump att just hon skulle bryta en av mänsklighetens färdvägar genom den erotiska urskogen? Ett tioårigt lidande är icke en slump, det är ett öde. Hon stod inför Eros skyddad av erfarenhetens pansar, känslolös, rättvis, vetenskaplig. Hon kände sig segerviss, hon kände att hon skulle tillfoga den fatala guden ett nederlag, beröva honom en provins. Hon kunde ännu ej ha någon klar föreställning om, hur det skulle gå till, men hennes hjärta darrade av glädje och allvar, ty hon anade någonting stort. Tanter, systrar, kusiner, sysslingar, bryllingar och amanuensen vid Riksbiblioteket skulle lära sig inse, att hon icke var det lilla giftasdjur, de höll henne för; kohandeln mellan professorskan och Jan-Petter skulle hämnas. Samtidigt som hon sovrade och systematiserade sina erfarenheter, skulle hon friska upp sin matematik tillsammans med Ludwig, ty siffror och åter siffror är det sprängämne, som röjer årtusendens avlagrade fördomar ur vägen. Och Casimir Brut skulle få en välförtjänt läxa! Kall och nykter skred hon till verket, beredd att taga sina forskningars alla konsekvenser även de mest omvälvande, de mest ödeläggande—kanske framför allt dem. Hon skänkte sin spegelbild ännu en blick och upptäckte en ny, blek, kylig glans påminnande om marmorns och rätt klädsam. Men hon fäste sig icke vid dylikt, utan röck med ett raskt grepp det första redan nedklottrade arket ur notesboken och skrev på det blanka bladet i pärlrunda bokstäver orden:

Har den moderna människan råd att älska?

* * * * *

I detsamma ringde väckarklockan. Den fungerade utmärkt som dessa väckarklockor till fem och femtio vanligen göra. Dess slagverk var ställt på sju, dess visare pekade på sju och soluret på gårdsplanen hade ungefär samma uppfattning. Allt var i sin ordning. Fru Olga hade tagit plats i skrivkabinettet innanför sängkammaren; ett tiotal meter skilde henne från klockan. Hon var lika yrvaken och bestört som om hon väckts ur den sötaste slummer. Hon grep i blindo framför sig och fick tag i en ljusbärande, dansande silverne faun, vars ljus hon knäckte. Hon störtade upp, snurrade runt och knuffade till något; hon sprang ut i sängkammaren och förnam bakom sig en skräll och ett vekt och sorgset krasande. Men framför henne arbetade klockan gäll och oförtruten; med utsträckta händer rusade hon bort till fönstret och skulle just gripa tingesten, då pekfingrarna plötsligt sköto fram som fällknivsblad och gåvo klockan en gemensam knuff. Den vacklade, den föll, den krossade sitt glas mot sanden; det glänsande nickelfodralet sprack men slagverket fungerade oklanderligt. Fru Olga skrek till och hävde sig ut genom fönstret. Klockan låg i sanden och ringde. Bevingade kryp kretsade surrande kring linden; svalor skuro genom luften och snärtade den med sina vingar; korna bölade efter mjölkpigorna; katten satt på solurets häll och tvådde sig efter nattens jakt; hunden såg på; gåsflocken betade i parkens gräs. Lat och lurig, tung av söta dofter drog vinden från västan till östan motande framför sig en maklig, vitullig skock. Det var morgon, det var högsommar, det var Saradagen.