Och ett efter ett öppnades fasadens fönster. Först ett i nedersta raden, det andra från vänster, och ut stack ett slätkammat huvud med bena över hjässan, flätsnäckor över öronen, med ovalt ansikte, ovala ögon, krum liten näsa, bågformiga läppar och mellan läpparna en stor polkagris. Det var Brita Djurling, fru Olgas systerdotter. Därpå öppnades fönstret i andra raden längst till höger, öppnades med en skräll och ut vällde två starka skuldror, nakna, feta, brunbrända av solen och som knoppen på en soppterrin så vilade på den breda kroppen ett alltför litet huvud, bukkindat och trint, rött och omgivet av röda testar. Över näsans köttiga rygg red på sned en skraltig och vinglig pincené med morgonimmiga glas och i vänstra mungipan hängde en helt liten snugga, syrlig att döma av den bruna såsen på hakan. Det var Lotten Brenner, värdinnans syssling på mödernet och kusin till den näst siste ägaren av Larsbo. Hon harsklade dovt och spottade långt ut på gårdsplan. Härnäst öppnades ett fönster i tredje raden den högsta och ett vackert och själfullt anlete kom till synes, ganska likt fru Olgas fastän mera förfinat, även mera åldrat och med blekare färger, ögonlocken höjdes aldrig helt och munnen log ett förteget, tankfullt, roat och medlidsamt löje, som om hon ständigt lyssnade till vackra men sorgliga saker; men i sin dagliga gärning lyssnade hon säkert till annat, doktor Karolina Willman, den berömda magspecialisten. Här på Larsbo bodde hon alltid högst upp under taket och i en tämligen torftigt möblerad kammare, ty från dess fönster hade hon fri blick över Mosjön och kunde med kikarens hjälp se svanorna simma i vassen. Ännu ett fönster slogs upp, ljudlöst men snabbt, i andra våningens mitt, just tätt bredvid Olgas. Med sokratisk näsa mellan djupblå, närsynta ögon och skära, finhyllta kinder visade Betty Willman sin nätta person, drog munnen sidleds som flundran, då hon såg den i gruset troget ringande klockan, sände en snedblick mot himlen och en annan mot Olga, nös åt solen som stack henne rakt i uppnäsan och dolde sitt ansikte i smala, vita, blåådriga händer. Det sjätte fönstret slogs upp i nedersta raden ej långt ifrån Britas. Här bodde den fagra Lizzy, om vilken det sades, att hon ägt en trolovad fästman i var fakultet och i den filosofiska tvenne, men att hon nu, sedan fakultetsindelningen befunnits mindre lämplig, lät professurernas antal bestämma kavaljerernas, designerande var gång med sitt val en papabilis. Förtal, givetvis, men värdigt de svartaste, rikaste knollrigaste lockar, som någonsin skyddat stora och djupa kunskaper i fornnordiska språk. Hon hälsade dagen med en susande gäspning följd av ett dovt och mullrande ljud ej olikt åskan; hon sträckte de fylliga armarna till en gest à la Müllers system men avbröt sin övning för att krafsa sig hårt kring ögon och näsa och här och var på den halvnakna kroppen. Till sist skrek hon ett kraftigt gomorron och nickade glatt till höger och vänster åt sömndruckna vänner. Men över det vänstra örat svävade lätt som en fjäril, fast intrasslad i håret, en glömd papiljott, brokig och klippt ur en modejournal. Slutligen och för att fylla sjutalet, öppnades långsamt, försiktigt, med något darrande händer det lilla fyrkantiga fönstret mittöver själva portalen. Och hon, som nu kom till synes, var om ej ställets så dagens genius: fröken Sara Schönthal, en fattig judinna, till skillnad från alla de andra utan ringaste blodsband med gårdens värdinna. Om hon kommit i släkten som guvernant eller sällskapsdam eller hushållsmamsell, det är numera okänt. Säkert är, att hon varit förtrogen med den saliga professorskans flickhemligheter och att sen dess ett tjugutal ungmör av tvenne generationer anförtrott åt tante Sara allt, som kan komma ett hjärta att brista av fröjd eller smärta, och lite därtill. Icke förty var hon tunn och torr och tom som ett oskrivet pergament, gulnat och svartnat, skrynklat och sprucket till oläslighet redan innan det präntats. Näsan höjde sig som ett tungt, bugnat, skrovligt och murket bogspröt stagat av kraftiga rynkor, som löpte tvärsöver kinderna och hade sitt fäste vid öronens bas; men öronen själva hängde som slaka segel. Ögonen täcktes av svällande svartblå kuddar, fyllda av gammal, mörknad gråt, kunde tyckas. Ansiktet var stelt som trä men med rörliga, läderaktiga läppar, som än sögos in, än blåstes ut, än drogs isär och blottade en jämn och bländande tandrad i övre käken, tre gulnade betar i undre. Det var tante Sara. Men hennes godhet, blygsamhet, ömhet, försynthet kan ingen värdigt beskriva. Och när nu den gamla, bländad av solen och oveten om alla de andra, sträckte sig ut för att skaka en meterlång fläta, hopsnodd av under ett halvsekel avkammat hår, svart, grånat och vitt, samt rullade den till en praktfull korg och ett behövligt skydd för hjässan, ropade alla hurra! Leve tante Sara! Dock icke på en gång och taktfast utan ropen höjdes än här och än där och kilade kors och tvärs över fasaden. Det lät som då skator i skilda bon kivas och skratta; men gumman förlorade ej sin hållning, blygsam och värdig, utan neg till tack för varje nytt hurra och fäste under tiden sin fläta.
Äntligen tystnade klockan i gruset.
Och äntligen öppnades det åttonde fönstret, beläget rakt ovan fru Olgas. Ludwig von Battwyhl, svept i en kanariegul sovrock med svarta uppslag och sleifer, hävde sig ut och gjorde en ofrivillig bock, så att det rufsiga håret daskade ned i pannan. Fönsterkarmen träffade honom hårt i magen. Herregud, tänkte han, det måste bli en ändring! Han satte knogen med kraft i ögonvrån och borrade långsamt ut sömnen; han gäspade stort men ljudlöst, betänkte sig, gäspade än en gång och nu med ett illvrål. Han tuktade sin mun med ett hårt slag. Vad jag är rå! tänkte han. Det måste bli en ändring! En röst ropade:
Ludwig! Gratulera tante Sara! Det är hennes namnsdag.
Han spärrade upp ögonen, och i det han tog ett stadigt tag om fönsterstolpen, hoppade han upp på karmen och steg ut på blecket. Sex damer skreko men den sjunde, tante Sara, stod parat att taga mot gratulationen. Och han sa:
Kära tante Sara! Det är din namnsdag i dag och du är så söt. Ja, det är min uppriktiga mening, fast andra tycker att du är ful. Hade jag råd, skulle jag ge dig löständer till underkäken. Men jag är en fattig gosse och jag önskar dig allt gott. Undantagandes en riklig avkomma.
Ludwig! skrek Lizzy.
Lizzy? parerade han prompt och tjänstvilligt. Och bekymrad tillade han: Var det klumpigt sagt? Jag kom att tänka på bibeln och den risk, som vidlåder mångåriga Saror. Andra äro vid den åldern förskonade. Men det ska bli en ändring. Gomorron Lizzy. Gomorron Betty. Gomorron tante Karolina. Jag hoppas, att du har sovit gott? Gomorron Lotten. Gomorron lilla söta Brita. Och tack för i natt! Jag drömde att vi låg i syskonbädd—
Ludwig! skrek fru Olga. Han hoppade till så att blecket knakade, och stirrade förskräckt ned på henne.
Jaså, det är du Olle, sa han. Gomorron.