Den yngsta systern satte sig med en kraftig knyck tillrätta på stolen, och i det hon vände ryggen åt den tyst flinande gubben förtalde hon:
Vi ha i vår lilla affär en springflicka och fröken Sara känner henne. Hon är renlig och ärlig, god och ordningsälskande, uppriktig och trovärdig, gudfruktig och dygdig, snabbtänkt och flitig, gladlynt och behaglig samt har ett mycket gott sätt mot kunderna, så att vi tänka behålla henne, om vissa personer lämna henne i fred. För någon tid sedan upptäckte vi, att hon har en så kallad fästman, en ung person, som ofta besökte vår butik utan att köpa något. Likaså lade vi märke till, att hon fördröjde sig på gatorna och förslösade tiden antagligen i den unga personens sällskap. Då fick jag en idé, ty av oss tre är det vanligen jag som får idéerna, under det att min äldsta syster är firmans chef och min näst äldsta kassörska. Och jag tänkte alldeles som hennes nåd och gjorde ett överslag och fann att det där pratandet och fjantandet vållade firman en rätt stor förlust. Jag överlade med mina systrar och vi blevo eniga. Och min äldsta syster sa till flickan: Varje dag du inte träffar din fästman skall vi betala dig tjugufem öre, ifall du om kvällen kan taga oss i hand på att du varken sett eller talat med honom under dagens lopp. Hon betänkte sig men samtyckte. Det visade sig genast, att idén varit god. Den unge mannen uppträdde icke mera i vår butik, flickan uträttade snabbt sina ärenden, och minst sex kvällar i veckan kunde vi med lugnt samvete utbetala de tjugufem örena, som vi lade i en sparbössa för att ej fresta henne till onödiga utgifter. På så sätt skärptes hennes sinne för sparsamhet, hennes karaktär stärktes och vi gladde oss mycket åt det goda resultatet. Ty om vi också icke äro mera moraliska än andra människor utan snarare tvärtom—vilket herr generalagenten kan intyga, om han vill—så måste det i alla fall glädja oss att se en ung människa öva sig i självbehärskning i stället för att ge sig hän åt nycker och passioner. Flera månader förgingo, sparpenningen växte oavlåtligt och vi började redan smått fundera på, hur den bäst borde användas för att lända flickan till fromma. Men en dag uppenbarade sig den unge mannen åter i vår butik. Utan att ens se åt flickan, som för resten vände sig bort, begärde han att få tala med firmans chef. Min syster kände sig ganska orolig, men styrkt av sitt goda samvete, tog hon emot honom på kontoret. Han frågade helt hövligt, om det ägde sin riktighet att vi betalade hans fästmö tjugufem öre för varje dag, de inte träffades. Min syster svarade med fasthet: Det göra vi och ämna så fortfara. Det vill jag innerligen hoppas, sa den unge mannen, ty min fästmö sparar på sitt håll och jag på mitt. Och ju mer vi få, desto bättre, ty i pingst ska vi resa upp till Stockholm och roa oss grundligt och fästa upp pengarna. Man kan tänka sig min systers känslor; men innan hon hunnit fatta något beslut eller rådgöra med oss yttrade personen: Jag har ett förslag att göra fröken Theander. Betala min fästmö femtio öre i stället för tjugufem, så kommer hon att arbeta tio gånger mera än nu och ni vinner i alla fall på affären.—Varför skulle jag göra det? frågade min syster. Och varför skulle hon arbeta tio gånger mera?—Därför, svarade personen, att vi i så fall skulle förbinda oss att inte heller träffas om nätterna, vilket nu är fallet. Hon skulle komma utsövd till sitt arbete, och vad våra nöjen beträffar, så kunde vi taga igen skadan i pingst.
På så sätt, slöt fröken Theander, blevo vi lurade, och vårt lilla försök misslyckades, fastän idén var god. Vi anförtrodde oss åt vår granne, herr generalagenten; han gjorde narr av oss och skrattade ut oss. Och vi vilja innerligen hoppas, att det är åt denna obetydliga sak, han skrattar och inte åt någonting annat. Det vore för hjärtlöst!
Det vore det! bekräftade äldsta och näst äldsta damen Theander, men generalagenten sa:
Hjärtlöst eller ej, så är det just åt det där andra jag skrattar. En historia, som jag brukar kalla historien om upplysningens frukter. Och är det så, att damerna Theander inte vill berätta den, så kan jag göra det själv.
Med ett gemensamt skri flögo de tre damerna upp från sina stolar men satte sig åter; och där sutto de ehuru ingalunda mållösa, som de befarat, utan tvärtom pratande varandra i mun, så att ingen förstod ett ord. Slutligen fick den yngsta åter övertaget och yttrade:
Hellre än att herr generalagenten skall skildra den sorgligaste händelsen i vårt liv, vill min äldsta syster göra det. Och om det också länder till vår skam, så tror jag inte, att någon ska ha hjärta att skratta åt oss mer än en enda och just den, som hellre borde gråta. Men först och främst måste vi be den unga damen avlägsna sig, ty det är ingenting för hennes öron.
Om damerna syfta på sjuttonåriga Brita Djurling, inföll nu Ludwig, så ber jag dem förr oroa sig för mig. Hon berättar historien om de båda tvillingarna, som älskade samma flicka, mycket bättre än jag, i varje fall med mera saft och kläm. Tro ni mig inte, så ska jag gärna draga upp henne och sätta henne i gång, men ni får själva svara för följderna.
Det stämmer! sa Brita. Äldsta damen Theander bemannade sig och satte sig tillrätta, med blicken fast riktad mot generalagenten. Och hon tog icke längre någon hänsyn utan berättade historien om