Vi tre systrar ha alltid levat ett lugnt och gott liv och ingen kunde väl ana att det skulle hända oss, som hände oss. Vår lilla affär ha vi ärvt efter vår far; vi ha skött den så gott vi förstått och den har givit oss vår bärgning. Andra äga rikedomar och många vänner och nöjen och stora intressen av skilda slag; men vi ha vårt hem, där allting påminner oss om våra föräldrar och synnerligast om vår käre far, som var en sträng och allvarlig, gudfruktig och rättsinnad man. Vi älskade honom mycket högt och vi ha alltid ansett det vara vår plikt och uppgift i livet att hålla hans hem prydligt och rent och liksom helgat åt hans minne. Vi ha just aldrig tyckt om att taga emot våra få manliga bekanta i vårt hem; det har nästan förefallit oss som en otrohet mot fars minne. Men låt vara, att vi därvidlag kanske gått för långt i pietet, så kan man åtminstone ej förtänka att vi velat förskona vårt hem från besök av ett visst slag—besök, som naturligtvis ej gällt oss.
Det har gjort, att vi synnerligen noga betänkt oss varje gång vi tagit en flicka i vår tjänst. Ty sannerligen kan inte en sådan, om hon är av rätta sorten, förpesta och vanhelga ett helt hus. Trots våra efterforskningar och undersökningar ha vi inte undgått en hel del tråkigheter av den arten; och jag kan nästan säga, att dessa flickor varit vårt livs kors. Varför skall i flickornas nöjen alltid ingå en manlig individ? Så är det, säger man, och så måste det vara. Men det är ett misstag. Ty se nu på oss tre! Om jag undantar vår kära far, som vi aldrig ska upphöra att sakna och begråta, så ha vi sannerligen aldrig längtat efter manligt umgänge. Och fast vi uppfostrats så att vi kunna umgås med vem som helst, och fast vi lika glatt betjäna en manlig som en kvinnlig kund—ja till och med hellre, ty de äro mera rejäla och pruta mindre—så ha vi alltid trivts bäst bland våra väninnor. Därför ska man inte komma till oss och säga, att den rena, sanna dygden strider mot det naturliga och normala. Vi ha vår erfarenhet och vi veta, vad vi tala om.
Nu hände det sig en sommar, att jag och min yngsta syster besökte en kvinnlig anförvant som är gift med en enkel lantman i Småland. Traktens skönhet förtjuste oss och ännu mer befolkningens sedesamma och strävsamma liv. Där blandade sig icke de båda könen i mer eller mindre tvetydiga danser och andra nöjen, utan när de icke förenades i bön, gick den kvinnliga ungdomen för sig och den manliga för sig. Glädjen var icke mindre för det, men det var en glädje i kyskhet. Och om också äktenskap ingingos och barn föddes, där som annorstädes, skedde det dock aldrig utan föräldrars och målsmäns samtycke—åtminstone försåvitt jag vet. Denna rena atmosfär verkade uppiggande på oss och min yngsta syster fick en idé. Vår anförvant hade många barn, hon hade anförtrott oss, att stugan började bliva dem för trång, äldsta flickan, som hette Lisbeth, måste söka sig en plats. Var det icke en vink från ovan? Vi gingo länge i smyg och granskade flickebarnet; en vänare, frommare och renligare flicka kunde man inte se. Vi fattade ett raskt beslut och togo den överlyckliga flickan med oss till staden.
Naturligtvis hade vi klart för oss att vi därmed påtagit oss ett ansvar av mer än vanliga mått. Vi vidtogo också, som vi trodde, alla tänkbara åtgärder till hennes skydd. Hennes dräkt blev enkel men ej lantlig, ty en instinkt sade oss, att lantflickorna äro särskilt utsatta för flickjägarnas attacker. Vi gåvo henne vår egen fars rum, som är beläget mellan min yngsta och min näst yngsta systers; på dess tredje sida ligger kontoret, där jag brukar sova; fönstret vetter åt gården och försågs dessutom med tämligen täta gardiner. Vi skaffade lämplig lektyr för hennes fristunder; vi lagade så att vår fars porträtt med de goda men bistra dragen betraktade henne, då hon låg i hans säng. Naturligtvis fick hon följa oss i kyrkan, och på söndagen lämnade vi henne överhuvudtaget aldrig ur sikte. Sedan vi gett henne en hel del kloka förhållningsregler ansåg jag för min del, att vi borde lämna resten åt Försynen och flickans naturliga oskuld.
Men min yngsta syster, som läst mycket och som har ett skarpt huvud, delade icke min mening. Det är, sa hon, en modern åsikt, att ungdomen i vissa hänseenden bör upplysas, försiktigt men grundligt. När vi nu påtagit oss ansvaret för detta naturbarn, vore det orätt av oss att ej lyssna till tänkares och pedagogers ord. Jag var inte mycket för saken, men min systers idéer bruka vara goda och lönande och jag gav efter. Hon läste ytterligare några böcker i ämnet, och sedan hon förberett sig gingo vi alla tre in till flickan. Kära Lisbeth, sa hon, den moderna tiden har medfört ett friare umgänge mellan könen, vilket befordrar ett välsignelsebringande tankeutbyte och andra fördelar. Men denna frihet är en frihet under ansvar.
Jag tror inte, att flickan riktigt förstod henne, ty det gjorde inte jag heller, varför jag bad min syster använda ett lättfattligare språk. Hon lät då flickan förstå, att den manliga ungdomen i vår stad ingalunda har det bästa rykte och hon sa: Om nu någon av dem tilltalar dig, så ska du inte genast lägga benen på ryggen. Så gjorde man visserligen förr, men det hade redan då sina olägenheter och passar ej för vår ordnade tid. Utan du skall hövligt men bestämt tillrättavisa honom, en gång, två gånger, tre gånger. Hjälper icke det, skall du tillkalla närmaste polisman eller, om sådan ej finnes i närheten, ropa på hjälp.
Lisbeth lyssnade uppmärksamt och i hennes stora, klara barnaögon läste vi med rörelse ett fast beslut att fatta och följa våra råd. Men vi, som uppfostrats i en stads osunda atmosfär, kunde inte rätt uppskatta hennes oskuld och skulle tyvärr inte lära oss att förstå henne förrän det var försent. Snart nog blevo vi dock utledsna på alla hennes nödrop och tröttnade på alla de polismän, som begärde upplysningar om den stackars flickans själstillstånd. Och då slutligen en aktad manlig kund frågade oss, varför vi skaffat oss en så ohövlig flicka, som snäste honom och hotade honom med polisen, blevo vi helt förskräckta. Vi rådslogo, och på vår yngsta systers förslag beslöto vi att taga ännu ett steg i upplysande riktning. Vi gingo således in till flickan och sade henne att hon missförstått oss och att våra regler endast gällde män med dåliga avsikter. Och hur skall jag lära känna deras avsikter? frågade flickan med dess klara men oerfarna vett. Vi betänkte oss länge; slutligen sa min yngsta syster: Om en man visar benägenhet att vilja kyssa dig, så kan du veta, att han hör till den dåliga sorten. Ack, suckade Lisbeth, hemma hos oss kysstes vi alltid, och när vi konfirmerades kysstes både pojkar och flickor, utan att det gjorde oss något omak.—Min syster sa: Du vistas inte längre i dessa paradisiska nejder. Om en karl här i stan kysser dig, så har han redan beslutat ditt fördärv.—Då ska det heller aldrig ske! utropade Lisbeth. Och hon höll ord.
Nu kunde vi en lång tid fröjda oss åt vår skyddsling. Vi frågade de manliga kunder, som beklagat sig, hur de nu funno henne, och de svarade med en mun: Flickan har blivit riktigt trevlig. Vi levde således i ro tills jag en dag råkade kasta en blick ut på gården. Där stod Lisbeth och herr generalagenten; med ena handen höll han henne under hakan och med den andra strök han hennes kind. Jag kan icke säga, att jag blev särdeles upprörd, ty generalagenten är ju en mycket gammal man och han är dessutom vår granne och brukar hjälpa oss med att sätta pris på våra varor. Jag ansåg emellertid en varning vara befogad och kallade in flickan. Hon mötte min milda förebråelse med utropet: Han kysste mig inte! Nej, det hade bara fattats det, sa jag, och det kan du icke heller vänta dig av en man vid hans ålder. Min varning gäller fast mer de unga gloparna, ty om en sådan tar dig under hakan, sker det i en bestämd avsikt att kyssa dig.
Lisbeth lovade vara på sin vakt och jag ansåg mig icke ens behöva omnämna tilldragelsen för mina systrar. Vi levde som sagt en tid i lugn och lycka. Visserligen iakttogo vi, att vår manliga kundkrets avsevärt ökades, men vi togo det med ro; och inte ens då en viss ung man började bli en allt flitigare gäst i vår butik, anade vi oråd, ty vi kände hans mor som en aktningsvärd kvinna och han gjorde både stora och dyrbara inköp. Vår godtrogenhet skulle emellertid hämna sig. En dag, då jag oförhappandes trädde ut i butiken, där Lisbeth för några ögonblick lämnats ensam, fann jag henne rentut sagt i den unge mannens armar. Han tog genast till flykten och jag tillkallade mina systrar. Jag behöver icke omtala vår bestörtning men väl den unga flickans, ty hon var verkligen och trots allt oskyldig. Hon sa: Vad skulle jag göra? Han talade så vänligt till mig och slog armarna omkring mig, men han kysste mig inte och tog mig ej heller under hakan.—Inser du icke, frågade vi, att du sluten i en mans famn redan är så gott som förlorad? Då brast hon i bitter gråt och bad att få resa hem. Ty, sa hon, därhemma kan sådant ske utan omak, men jag inser, att det här i stan är någonting rysligt. I trots av vår upprörda sinnesstämning behärskade vi oss och sökte lugna den förtvivlade flickan. Och vi sa: Om den unge mannen någonsin mer tilltalar dig, får du icke svara försåvitt han inte frågar dig om priset på en vara eller eljest något, som angår affären. Hon lovade och vi sökte åter invagga oss i lugn.
Vad hände? Knappt en vecka senare, då jag granskade Lisbeths byrålådor, fann jag några papper, som visade sig vara sannskyldiga kärleksbrev, fyllda med de mest hänsynslösa och glödande uttryck och delvis skrivna på vers. Med dessa papper i min hand skyndade jag ut i butiken, där såväl Lisbeth som mina systrar uppehöllo sig. Flickan visade icke det ringaste tecken till bestörtning utan omtalade helt lugnt, att den unge mannen skrivit breven. Hon medgav även, att hon besvarat dem. Och hur har du besvarat dem? frågade jag. Hon sa: Så gott jag kunde, kära tante; och jag försökte också skriva vers, men det gick inte.