Jag inskränkte mig till att säga: Du har nu åter varit nära att kasta bort ditt liv och din lycka.
Men nu började jag ana att en verklig och stor olycka hotade oss. Och sedan jag tagit mina systrar i enrum, sa jag till den yngsta: Ditt upplysningssystem har burit dåliga frukter. Jag tror, att du endera upplyst henne om för mycket eller också om för litet.—Det kan vara, medgav min syster, men du måste också betänka, att detta är en mångfaldig sak. Hur skall jag kunna upplysa och uppräkna och komma ihåg och tänka på alla de faror, som i detta hänseende hotar en ung flicka? Lika gärna kan jag gå ned och sätta mig under alarna vid ån och fånga mygg.
Vi rådgjorde hit och dit och funno slutligen den utvägen bäst, att hålla flickan under ständig bevakning. Följaktligen skaffade vi oss en annan flicka för affären, och jag flyttade in i Lisbeths rum och sov jämte henne i min fars säng och vi släppte henne överhuvudtaget aldrig ur sikte. Men det led mot midsommar och någon av oss sa: Jag skulle gärna vilja gå i kyrkan och höra den stora konserten! Det voro vi alla med på och inte minst Lisbeth, som tyckte mycket om musik. Emellertid blev hon sjuk just den dagen och att det inte var något svepskäl, det veta vi med visshet, ty hon var kavhes, i halsen fanns en tjock vit beläggning, som lyckligtvis snart försvann; pulsen slog visserligen endast 70 slag, men temperaturen var nära 42 och magen krånglade märkbart. Vi ansågo oss således med lugn kunna lämna henne, sedan vi reglat hennes dörr och satt springflickan på kontoret för att bevaka henne.
Dock, knappt hade jag slagit mig ned i kyrkan, förrän jag greps av en oförklarlig oro. Jag vred mig och sökte förgäves lugna mig och till slut sa jag till mina systrar: Det sker en olycka därhemma, låt oss skynda! Och ehuru det väckte en pinsam uppmärksamhet i kyrkan, reste vi oss och banade oss väg och skyndade hem. Det första jag upptäckte var att springflickan gick på gatan och åt karameller. Jag smög mig raskt in på kontoret och reglade ljudlöst upp dörren. Vad jag nu såg, ville jag helst förtiga, men man har uppmanat mig att icke visa någon hänsyn. I vår egen fars säng och under hans porträtt låg Lisbeth, avklädd ehuru med täcket draget upp under hakan. På sängkanten satt den unge mannen. Gårdsfönstret stod öppet, visande vilken väg han tagit in, och samma väg tog han ut. Lisbeth, som senare än han varsnade min ankomst, ropade efter honom: Vart tar du vägen så brått? Jag har ju inte sagt dig vad det kostar!
När jag senare frågade henne, vad hon menat med dessa ord, sa hon att hon mitt upp i sin förblindelse haft mina tillsägelser i tankarna och att hon därför med sin förförare endast resonerat om de olika artiklarna i vår lilla affär och deras pris. Man skall kanske icke tro det, men detta tröstade mig något, ty det visade att den stackars flickan i grund och botten hade en ädel karaktär och att skulden mindre var hennes än vår, i det vi flyttat henne från de oskyldiga nejder, där hon uppväxt. Och det är skönt att spåra något gott i varje mänskligt bröst. Men att just vårt hem, som vi strävat att hålla rent och obesmittat och som fylldes av minnet av vår käre och stränge far, att just det skulle utöva ett så olyckligt inflytande, det har smärtat oss mer än någon av er förstår.
Nu beslöto vi, att flickan skulle återvända till de sina; men hon bad så bevekande, att hon måtte få stanna till tjänsteårets slut, då det annars skulle heta, att hon blivit bortkörd. Vi gåvo vika; och under den tid, som återstod, visade hon oss så mycken sann ömhet och enfaldig tillgivenhet, att våra ögon ofta tårades. Men det bittraste skulle ej bliva oss besparat. Frampå hösten gjorde hon oss ett meddelande. Hon sa, att hennes belägenhet var sådan, att hon icke kunde återvända hem förrän en viss tid förflutit. Jag skulle krossa mina föräldrars hjärta, sa det stackars barnet, och jag kan inte av dem vänta samma överseende som av er, vilka så att säga sett mitt gradvisa fall.
Jag tror nästan att vi anat olyckan; den fann oss i varje fall stålsatta. Vi lagade så att den olyckliga fick bästa möjliga vård, och då den förfärliga väntetiden var över, anförtrodde vi barnet åt en god fostermor.
Men ännu en smärtsam överraskning var oss förbehållen. Då vi skildes från Lisbeth bad hon oss under strida tårar om tillgift. Och hon sa: Jag har allt att förebrå mig; men ni måste dock betänka att jag i min ungdom och dumhet litade på era föreskrifter. Och jag kan svära på, att den man, som blev mitt olycksöde, aldrig kysst eller omfamnat mig och aldrig ha vi heller resonerat om annat än affären.
Denna oavsiktliga förebråelse mot oss sårade mig en smula så att jag sa: Du kan dock icke neka till, att både jag och händelserna varnat dig just för den unge mannen.
Då spärrade hon upp sina stora, vackra ögon och svarade: