Vad den unge mannen beträffar, så har han alls ingen del i min olycka. Det var en annan och någon, som ni inte varnat mig för och dessutom en gammal man och för resten ingen annan än er granne, generalagenten!

* * * * *

Det sista ordet framslungade äldsta damen Theander med en viss hatfull och dyster kraft. Därpå reste hon sig hastigt och med henne de båda andra systrarna. Men nu voro de med ens återförvandlade till blida och blyga små mamseller, som nego och logo och tackade ställets värdinna för visad gästfrihet. De togo en och var i hand till farväl; dock gingo den äldsta och den yngsta med bortvända ansikten förbi generalagenten. Den mellersta däremot stannade framför honom, räckte honom handen och sa:

Jag är inte ond på generalagenten. Jag vet och förstår, vad ni och den stackars lilla Judit lidit. Och hur skulle jag då kunna vara ond på er?

Generalagenten fortsatte emellertid att ohyfsat grina, i trots av att hela församlingen med värdinnan i spetsen visade honom en tydlig ovilja. Damerna Theander gingo emellertid utför trappan, och sedan de ännu en gång hastigt och på givet tecken vänt sig om och nigit för de samlade, tågade de bort till den festligt smyckade hyrvagnen, som väntade dem i allén. Under ömsesidiga viftningar, slängkyssar och glada tillrop lämnade damerna Theander gården. Men prästen vände sig till generalagenten, sägande:

Hör ni vördnadsvärde grinolle! Kunde ni åtminstone inte låta bli att flina? Och varför tvingade ni damerna Theander att berätta den där bedrövliga historien? Ni borde skämmas att pina de beskedliga kräken!

Snälla människa, ni gör mig orätt! invände generalagenten. Jag har inte pinat dem mer eller annorlunda, än de själva önskat. Om herr kyrkoherden vore i den belägenheten, att en flickas syndafall utgjorde den största och märkligaste tilldragelsen i ert liv, skulle ni förstå både mig och damerna Theander bättre. De ha kanske aldrig älskat någon annan än deras stränge far, men de ha inte haft mindre behov än andra av att älska och älskas. Äldsta systern hade kanske kunnat besluta sig för saken, om hon blott sett någon utväg att komma förbi det obligatoriska kyssandet, som hon i sin barnsliga vördnad ansåg vara ett faderligt prerogativ. Den yngsta åter, som är mera kavat, har i sina kärleksfunderingar kommit så långt som till omfamningen, där hon resolut gjort halt, under det att den mellersta och blygaste skyggat tillbaka redan vid en klapp på kinden, även den ett faderligt prerogativ. Men vad de vägrat sig själva att uppleva, det har de upplevt i den vackra flickans person. Anmärkningsvärt är, att de förbjödo henne att kyssas, omfamnas och skriva kärleksbrev men lämnade den viktigaste punkten oberörd. Troligen anse de, att det skett av anständighetsskäl, men i grund och botten ha de haft en känsla av, att den saken varken kunde eller borde förbjudas. Och just därför ha de funnit flickans historia på engång djupt tragisk och högst tillfredsställande. I fantasin ha de sett henne utrustad med deras egna kyska dygder, och de ha låtit henne kämpa tappert mot den manliga ondskan för att slutligen duka under, där de själva bort duka under. Jag gör inte damerna Theander någon otjänst genom att då och då egga dem att berätta sin historia, ty den är deras livs enda innehåll och vida mer deras upplevelse än flickans. Och vem skulle vilja förmena en gammal sjöbuss, som försmäktar på landbacken, att förtälja sitt värsta skeppsbrott, även om det blott existerat i hans fantasi? Nej, jag är sannerligen damerna Theanders bästa vän och vill deras väl. Jag kände deras far och förstår dem.

Det är gott och väl det, sa Ludwig, fast jag på grund av min ungdom inte begriper ett jota. Om generalagenten är damerna Theanders vän, det vet jag inte, men nog tycks han ha varit påfallande vänlig mot den stackars flickan.

Vad flickan beträffar, fortsatte generalagenten sitt försvar, så var hon ett utomordentligt liderligt litet stycke och fullfjädrad redan i boet, fast damerna Theander partout vill tro motsatsen. Hon var en skandal för vårt kvarter och hela gatan. Och att hon slutligen sköt skulden på mig, arme man, berodde därpå att jag varnat och tadlat henne och skvallrat på henne, vilket ställde mig i ett förhatligt ljus även inför damerna Theander. Deras tro har jag emellertid ej velat rubba för att ej fördärva historien för dem. Men när den oförsynta flickan hade fräckheten att sända en advokat till mig i penningutpressande syfte, kunde jag lyckligtvis avvärja försöket med en läkarattest. För många år sedan drabbades jag nämligen av en olycka, som berövade mig förmågan att ställa till med olyckor.

Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Och jag, som just satt och beundrade herr generalagentens kroppsliga vigör! Men man ska inte lita på någonting och allra minst på läkarattester. Ty det är faktiskt bevisat, att kärleken gör underverk. Jag har läst en sannfärdig och rolig historia om en eunuck, som blev stamfar för en stor kejsarätt någon gång när det nu var. Dessutom vet man, att de påvliga kastratsångarna på sin tid voro världens bästa och ryktbaraste fruntimmerskarlar och alls inga trögmånsar utan prydnader för sitt kön. Och att de inte dömdes att betala barnuppfostringshjälp berodde endast på en brist i den påvliga lagstiftningen.