Vad den dumme ynglingen där yttrar, inföll prästen, för mig i minnet en skolkamrat, som jag en tid ansåg vara den olyckligaste människa på jorden.
Och han berättade historien om
DEN OLYCKLIGE YNGLINGEN.
Året innan jag slutade skolan fick min klass en högst remarkabel tillökning i en yngling från Stockholm, som helt oförhappandes placerades bland oss. Dopnamnet var Arthur och tillnamnet vill jag förtiga, då det tör vara alltför känt. Han var jämnårig med oss andra, sjutton eller aderton år, men mera utvecklad än vi i alla hänseenden. Vi betraktade honom med en viss misstro och gåvo oss till en början ogärna i lag med honom. Han ägde dyrbarheter, som man då för tiden inte brukade finna hos skolgossar, såsom guldklocka och kedja, pärlknappar till skjortan med mera. Det stötte oss. Slutligen upptäckte vi, att hans tröja var av silke och att han närmast kroppen bar en guldkedja med en tämligen stor medaljong av samma metall. Det retade vår nyfikenhet och vi frågade, om han i medaljongen bar sina föräldrars porträtt. Då gjorde han antydningar, som ännu mer eggade oss, så att vi till sist lockade honom med oss in på avträdet, där vi slogo omkull honom och fråntogo honom medaljongen. Den innehöll ett porträtt, huvudet av ett vackert fruntimmer; men det märkliga var, att porträttets ögon voro genomstungna, munnen sönderskuren och kinderna prickade med knappnålsstyng. Arthur röck ifrån oss medaljongen, han snyftade av vrede och bearbetade oss med ett sådant raseri, att vi voro ganska förlägna.
Emellertid blevo vi snart förtroligare med honom. Han var en god och frikostig kamrat och obegripligt slängd i att ljuga bort alla obehag såväl för sig själv som för oss. Han blev vår ordningsman och på honom lassade vi alla våra förtroendeuppdrag, enkannerligen sådana, som gingo ut på att draga herrar lärare vid näsan. Undantagandes en viss snobbighet i klädseln och ett ständigt kammande och pomaderande, tvättande och nagelpetande funno vi ingenting att klandra. Och sedan vi sönderbrutit en liten öronslev av elfenben, som blivit oss för mycket, tyckte vi rätt bra om honom.
Men det blev mig förunnat att upptäcka hans svaga sida. En dag sa han till mig:
Jag trivs i den här staden för dess många kvinnors skull.
Finns det då flera här än annorstädes? frågade jag i min enfald; och han svarade:
Du begriper inte, vad jag menar. Kvinnor kallar jag blott sådana fruntimmer, som man kan få lust till och har någon utsikt att komma över.
I min lantliga oskuld vågade jag inte annat än låtsas begripa. Jag släppte mig lös i lättsinnigt tal och bredde på efter bästa förmåga för att icke ställa oss i löjlig dager inför en yngling från en annan stad och läroverk. Ty fruktan att göra sig löjlig övervinner hos ungdomen även den starkaste dygd. Han blev då helt förtrolig, tog mig under armen och sa: