Tror du, att jag tänker överleva det här? Då känner du mig inte.

Därefter utgöt han sig i hädelser och smädelser mot livet och den Högste, smutskastade allt och lämnade intet rent. För att avbryta dessa styggelser frågade jag, hur hans mor tagit hans olycka. Han svarade helt vårdslöst, att hon i varje fall borde ha varit förberedd, eftersom han aldrig stuckit under stol med sitt leverne utan, tillfrågad därom, snarare överdrivit än mildrat. Jag fann ingenting vidare att säga den unge cynikern utan tog ett tämligen hastigt och kyligt farväl. Jag räckte honom handen.

Han tog den. Men plötsligt satte han sig upp till hälften, drog mig till hälften ned, slog armarna kring min hals. Och han brast i en gråt—och Gud skone mig att höra den engång till. Han låg i famnen på mig, hjälplös och ömklig som en liten barnunge, och jag visste inte, vad jag skulle göra. Till sist gick gråten ned i snyftningar och snyftningarna övergingo till ett lågt rabblande mummel, vilket jag slutligen uttydde som:

Mamma, mamma, mamma—

Då tänkte jag: Den förstockade har veknat; han vill tala vid sin mor. Jag gjorde mig lös och skyndade att uppsöka en sjuksyster, som jag underrättade om hans bön. Hon såg helt bestört på mig och svarade:

Hans mor har visserligen varit här men for redan för en vecka sedan. Det måste råda ett hemskt och besynnerligt förhållande dem emellan, ty då han fick veta, att hon var här, blev han ursinnig och förbjöd oss att släppa in henne. Och hon visade icke någon stor lust att träffa honom utan avlägsnade sig.

Jag återvände till den olycklige ynglingen, som nu var fullkomligt lugn och låtsades om intet. Vi togo avsked.

Vad mig beträffar, så visade han sig sannspådd. Jag blev präst och gifte mig tre gånger med barnrika änkor. Nu återstår endast gravstenen med de inristade dygderna, slutet på en obetydlig men hederlig levnad. Om min ungdomsvän visste jag i många år blott det, att han för egen räkning varit mindre sannspådd och alltjämt levde. Tänkte jag någon gång på honom, vad väl sällan skedde, betraktade jag honom som den olyckligaste människa på jorden. Ty jag har alltid haft en klockarkärlek till barn och synnerligast till mina egna. Fast de orsakat mig många umbäranden, har jag haft min fröjd i att se dem beta och växa som killingar. När den sjunde kom till upphörde jag att röka och det klara bondvattnet kom på mitt bord; vid den tionde avstod jag från att se gäster i mitt hus; tolvan tog ifrån mig böcker och tidskrifter; efter fjorton har jag inte skaffat mig nya kläder; sexton vande mig av med snuset och förbjöd mig att giva allmosor, vilket faller sig svårt för en präst att underlåta. När den sjuttonde och sista kommit till världen, beslöt jag att icke vidare besöka min kära hustru. Det var det allra värsta men oundgängligt, om jag inte ville avstå från att äta. Så sköt då självbevarelsedriften en regel för den porten.

Men den olycklige ynglingen återsåg jag för ett tjugutal år sedan, då jag var på prästmöte i en stad, som jag inte vill namngiva. Där hade nyligen invigts en makalöst grann krog, som skulle vara förgylld från ovan till nedan, och det tyckte jag var underbart. Så att jag sa till mig själv: Nu har du predikat så många gånger mot de rikas fördärvliga lyx, att du ock bör se den. För resten ska du ha någonting att berätta för barnen, när du kommer hem. Alltså steg jag dristeliga in, satte mig i ett hörn av salen och beställde en kopp kaffe. Krogen var verkligen syndigt grann och vacker, men min uppmärksamhet fästes dock mest vid det lysande följe av damer och herrar, som fyllde den. En liten lantpräst, som vallar sin hjord på magra tegar, känner sig bortkommen i sådant sällskap, förlägen och en liten smula förargad. Ty även om man med glatt mod vandrar den smala vägen fuller övertygad om, att den är den rätta, känner man understundom en viss nedslagenhet vid anblicken av dem, som förstått att taga sig fram på den breda.

Jag satt alltså i skymundan och filosoferade vid min kaffekopp, då jag varsnade en man, som av allt att döma var ett strå vassare än alla de andra. Hans hållning var rak, hans gång majestätisk och varhelst han framskred, hälsades han med aktning. Men han var ingen annan än min skolkamrat, Arthur, den olycklige ynglingen. Jag kände genast igen honom, fast han mycket ändrats. För spenslig förr, för bred nu. Det smala, vita ansiktet rött och pussigt. Jag jämförde i sinnet den hjälplöst gråtande pojken med den trygge, ståtlige mannen. Och ehuru att jag väl bort glädja mig åt förvandlingen, gladde jag mig icke.