När han kommit i närheten av mitt bord, reste jag mig och gick emot honom. Jag frågade: Känner du mig? Nej. Han kände mig ej fast jag förändrats vida mindre än han. Jag nämnde mitt namn; han betraktade mig helt bekymrad och svarade:
Jag vet, att jag känner dig ganska väl; men ditt namn säger mig ingenting.
Då nämnde jag staden och skolan; alltmera bekymrad och förlägen blev han och jag såg att han kramade sitt minne. Han sa:
Min skolgång var något vidlyftig och jag besökte många städer och läroverk. Men låt oss sätta oss, så kanske det klarnar.
Vi togo plats mitt i salen och han beställde för oss båda allehanda läckerheter i mat och dryck, som ditintills och dädanefter varit mig förvägrade. Det sätt, på vilket vi blevo betjänade, styrkte mitt antagande, att han var en betydande man. Så småningom men liksom motvilligt vaknade hans minne och vi fördrevo en stund med att väcka glada erinringar. Plötsligt sa han:
Skada att jag inte kan taga dig med till mitt hem! Min hustru är en smula opasslig.
Aha! tänkte jag. Han är gift och hemlivets behag har han ej måst försaka. Besynnerligt och något orättvist. Men vad förmår icke rikedom!
Nu skildrade jag mina öden och tillstod att hans spådomar voro på god väg att besannas, ty jag var redan gift för andra gången och hade tolv barn i stugan. Han sa leende:
Jag för min del har nöjt mig med tre!
Ehe? tänkte jag och frågade helt oförhappandes: Du har då också gift dig med en änka?