Men det var icke fallet och min fråga förvånade honom. Då böt jag hastigt samtalsämne, och under det vi pratade hit och dit, blev jag alltmera tankspridd och funderade starkt och nagelfor mitt minne. Åter beklagade han, att han icke kunde införa mig i sitt hem; och han sa:
Men min hustru väntar i dagarna en liten.
Oho! tänkte jag. Och nu upptäckte jag, att hans ansikte hade alla sorgens rynkor och att pannan var fårad och dunkel. Jag visste icke rätt, om jag borde tala eller tiga. Han måste likväl ha känt mitt varma medlidande, ty han lade sin hand på min och kramade den kraftigt, i det han sa:
Inte heller står det så bra till i mitt hem, som det borde. Rentut sagt—jag är rädd, att det blir skilsmässa.
Jojo! tänkte jag. Här båtar ingen rikedom och hans straff har blivit grymt nästan över förtjänst. I egenskap av präst ansåg jag mig dock böra yttra några allmänneliga ord om äktenskapets helgd och den kristnes plikt att förlåta; och jag sa:
Du bör tänka dig för mer än en gång.
Han svarade:
Du misstar dig! Jag har ingenting att förlåta. Bevare mig väl! Hur kan du komma på en sådan tanke. Jag vill allt annat hellre än att skiljas. Min hustru är den bästa maka och mor och dessutom skulle jag som den felande parten gå miste om mina barn och det är mig en olidlig tanke.
Du är då den felande parten? sporde jag och spärrade upp ögonen. Han svarade:
Fel och fel! Vem kan ändra sin natur? Du minns, att jag redan som yngling hade en viss svaghet för det täcka könet och den har knappast blivit mindre med åren. Emellertid har jag ingenting allvarligt att förebrå mig. Men min kära hustru förstorar mina fel och plågar mig med sin svartsjuka. Hade hon bara en smula förtroende för mig, skulle jag vara den lyckligaste människa i världen!