Han suckade tungt men jag suckade ännu tyngre. Ty mina cirklar hade rubbats, min rättskänsla hade fått en fläck och min naturkunnighet en knäck. Den olycklige ynglingen, som vid mitt bröst begråtit sin förlorade mandom, hade jag återfunnit som fader till tre barn med hopp om ett fjärde och som den lyckligaste människa i världen, ifall han blott icke plågats av sin hustrus svartsjuka. Min förvåning besegrade min finkänsla och jag förde talet på vårt avsked. Jag sa att det gladde mig att återfinna honom frisk och sund helst han varit i ett bedrövligt tillstånd, då vi skildes på lasarettet. Nu började han stamma någonting men yttrade till sist kort och avvisande:
Du missminner dig. Jag har aldrig legat på något lasarett.
Mitt minne är emellertid klart som kristall och just min stolthet, och när någon vill förneka det, blir jag lätt lite het om huvudet. Jag beskrev därför lasarettet, läkaren, sjuksystern och påminde honom om allahanda detaljer. Till sist vaknade hans minne även på denna punkt och han sa:
Du har rätt. Nu minns jag verkligen, att jag låg på lasarettet. Jag fick difteri strax före studentexamen och min kära mamma reste ned till mig och vårdade mig. Jag minns fullkomligt.
Nej, det gör du inte! genmälte jag, upphetsad av min iver att få rätt. Difteri vårdas, som du vet, inte på lasarett. Och vad din kära mamma beträffar, så vill jag minnas, att hon inte kunde tåla dig och du inte henne. Utan du stack hennes porträtt var kväll med en knappnål. Och bär du fortfarande den där medaljongen? Och har du nu kanske utbytt din kära mors porträtt mot din kära hustrus?
Åter började han stamma och hans feta ansikte var så mörkrött, att jag blev hart när ängslig. Men när han nu med sin sluddrande tunga beskyllde mig för lögn, rann sinnet på mig. Ehuru jag av naturen är saktmodig, besegrades mitt saktmod av min vedervilja och jag utbrast:
Det är du, som är lögnare av födseln. Mig bedrar du dock icke och än mindre torde du vara i stånd att bedraga din hustru. Men kanske har du verkligen bedragit dig själv, och jag skulle gärna vilja veta, hur någonting sådant är möjligt!
Härpå svarade han ingenting utan talade i stället om ditt och datt, som om vårt föregående samtal varit ogjort. Plötsligt avbröt han denna svada, och efter några ögonblicks tystnad yttrade han ganska lugnt och stillsamt:
Varför jag bedragit mig själv och hur jag kunnat, det kan jag säga dig. Jag har i hela mitt liv blott älskat två kvinnor. Den ena var min mor, den andra min hustru. Men du har rätt däruti, att min mor inte höll av mig.
Och din hustru? var jag nära att fråga men bet mig i tungan. Ty hans ansikte hade blivit vitt som förr och det stora köttet hängde slappt kring den spensliga stommen. Jag tyckte mig se den gråtande pojken och fast jag inte är blödig, var jag själv nära gråten. Han fortsatte emellertid att tala om ditt och datt, som om ingenting hänt. När han efter en stund reste sig och gick, var han lika stor igen. Jag satt kvar och var åter lika liten och obetydlig som förut i den makalöst granna omgivningen.