* * * * *

Så var det med den saken, avslöt prästen sin berättelse. Kanske var jag obarmhärtig. Jag fick senare veta, att det verkligen blivit skilsmässa, ehuru icke på hustruns begäran utan på mannens. Så att möjligen har jag krossat det äktenskapet. Men jag har icke fördrag med folk, som trolla bort sina minnen och leva i inbillningar. De häda Gud och den naturliga ordningen. För resten äro de redan döda och bör inte få gå omkring och spöka. Mitt straff fick jag i alla fall och det genast. Ty i sin förvirring glömde karlen bort att betala vår rikliga förtäring, vilket alltså föll på min lott och blev kännbart.

Men nu, fortsatte han, kan det vara tid för mig att bjuda farväl. Eljest kunde hennes nåd få den föreställningen att jag tänker stanna till middag. Och förvisso skulle jag tackat och sagt ja, om jag inte haft alla barnen med mig.

Orden väckte förstämning och skrämde damerna Willman. Prästens barn på gården hela dan betydde friden förstörd jämte häckar, buskar, rabatter och bärträd. Varje vrå i park och trädgård skulle genomsnokas och alla rummen i huset. Gömmor, som kanhända dolde någon oskyldig svaghet, skulle blottas, undanlagda brev finnas och läsas både tyst och ljudligt, toalettbordens diskreta slöjor avhöljas, alla hemligheter, stora som små, samvetsgrant bringas i dagen. Därtill oförutsedda olyckor, krossade speglar, lössläppta tjurar, smärre eldsvådor och dylikt. Prästens barn saknade ingalunda tukt och ordning; i hemmet uppträdde de på det mest mönstergilla sätt, men prästen ansåg med rätta, att barn någon gång måste rasa ut. I trots av dessa utsikter framstammade fru Olga redan en inbjudan, då Ludwig avbröt henne, ropande:

Stopp Olle och hör ett förslag, som tar hänsyn såväl till prästabarnens berättigade intressen som till våra. Kyrkoherden förbinder sig att samla sina barn och väl inräknade stuva dem i skrindan. Under tiden reder tante Sara en makalös matsäck och med den ombord avresa prästabarnen glada och tillfredsställda. Vi åter få ännu någon tid njuta kyrkoherdens sällskap. Och jag säger än en gång: Herr kyrkoherden är en trevlig präst!

Jaså, du gör det! mumlade kyrkoherdens äldste son och nalkades hotfull; men fadern höll honom tillbaka, sägande:

Stilla dig! Förslaget är gott och gillas. Leta du reda på barnen, så ska jag spänna för och köra fram.

Så skedde. Kyrkoherden begav sig till stallet och äldste sonen begynte jaga. Ludwig sa till Brita: Låt oss hjälpa honom! Och snart ljödo jaktrop och härskri från alla delar av parken och gården. Jakten misslyckades. Brita Djurling föll själv offer för tre halvvuxna pojkar, som bakbundo hennes händer och fastsurrade henne vid ett träd, varpå hon medelst en bränd kork försågs med mustascher, pipskägg och två horn. Ludwigs enda byte blev en treåring, som låg på magen och gallskrek allt under det att gåskarlen bearbetade honom med sina kraftiga vingar. Damerna Willman, Brenner och Alexander började inom kort se rött, jaktfebern grep dem och de hängåvo sig med iver åt fångsten. Och vad barnen inte förstörde, det förstörde fröken Alexander, som ständigt hade ett lättfotat byte just inom räckhåll, ständigt ropade: Äntligen en unge och ständigt tomhänt rullade runt i de dyrbaraste rabatterna. Generalagenten däremot använde en klokare metod, satte sig stilla på solvisaren och lät sin fågel sjunga. På så sätt fick han ett par barn men nödgades åter släppa dem för att rädda fågeln och plåstra om några lättare skråmor.

Äntligen framrullade i sakta mak prästen, hästen och skrindan. Leende åsåg han en stund den spännande jakten, och då fadershjärtat fröjdats tillräckligt åt ungarnas rapphet och slughet, stack han två fingrar i mun och framstötte tre gälla signaler. Genast stannade leken och tretton fnysande, frustande, flämtande barn klungade sig heta men stilla kring fadern. Sitt nu upp! befallde han och de sutto redan i höet.

Nu visade sig åter de tre nätta små pigorna följda av tante Sara, alla fyra bärande duktiga bördor, som prästen fördelade rundhänt och rättvist. Tacka vackert! sa prästen, och barnen ropade alla på engång: Tack kära far! Men han lärde dem bättre och de tackade nu tante Sara. Slutligen skramlade skrindan nedför allén, följd av faderns ömma blickar och de andras förtretna. Sedan Ludwig med omsorg tvättat sin vän, Brita Djurling, och därpå löst hennes fjättrar, var ordningen återställd och episoden lyktad.