Min första kärlek hade varken början eller slut. Min älskade kom från månen, till månen återvände han och jag vet inte ens hans namn. Visserligen uppgav han ett och till på köpet ett mycket högadligt, men jag vet inte, varför han skulle ha hållit sig till sanningen just i fråga om namnet.
Min far var ju ämbetsman, och när han blivit pensionerad, kom en svår tid för mig. Han var fruktansvärt pedantisk och hade bara mig att regera. Jag fick således uppbära alla de påpekningar, tillrättavisningar, föreskrifter och bannor, som tidigare fördelats på ett halvt dussin kanslister och vaktmästare. Det var för mycket för en ung flicka. Mitt sinne blev bittert och trotsigt och jag var inte långt ifrån att fatta hat till min stackars far. Jag skulle säkert ha gjort uppror och ställt till med något elände, som jag måst ångra i hela mitt liv, om inte min första kärlek kommit emellan och gjort mig brottslig i mina egna ögon och ödmjuk och undergiven mot min far.
En månskenskväll, då jag återvände hem från en väninna och med hjärtat i halsgropen, ty jag var fem minuter försenad, stod plötsligt min älskade framför mig. Han var bara några år äldre än jag, som var sexton fyllda; hans utseende var romantiskt och gav ett starkt intryck av opålitlighet. Han förklarade genast sin kärlek. För mig kom det som en visserligen behaglig men överraskande nyhet, eftersom jag aldrig sett honom förr och inte han mig. Han brydde sig inte om min förlägenhet utan började berätta om sig själv. Han antydde, att han haft en stormig forntid och väntade sig en än stormigare framtid. Till sinnelaget var han dyster och betydligt bittrare och hatfullare än jag; han levde snarare på trots än därför att det beredde honom något nöje. Slutligen ville han bestämma tid och rum för ett verkligt kärleksmöte. Jag hade lyssnat med stigande intresse, men nu tyckte jag, att jag också kunde få en syl i vädret. Jag förklarade, att mötet skulle stöta på oövervinneliga svårigheter, ty min far, som fruktade att man skulle enlevera mig, höll mig så gott som i fängsligt förvar. Jag lät honom förstå, att jag ingalunda var det oskrivna blad, han tog mig för, och att vissa erfarenheter gjort mig skeptisk och kall. Korteligen, jag smorde i honom ungefär lika mycket som han smort i mig, och vi skildes, nöjda med oss själva och varandra.
Följande dag, då far och jag togo vår morgonpromenad, mötte vi min älskade. Mitt hjärta dunkade våldsamt men höll på att stanna, då han, just som han passerat oss, vände sig om och räckte mig ett brev, i det han sa: Damen har tappat något. Far tackade honom artigt och bannade mig för mitt otroliga slarv. Jag var maktlös, av sinnesrörelse och ännu klenare blev jag, då jag äntligen fick tillfälle att läsa brevet. Det innehöll någonting förskräckligt. Om jag inte vid det och det klockslaget mötte min älskade utanför vårt hus, skulle han skjuta sig på vår trappa. Eftersom jag visste, hur högt han älskade mig och hur lågt han skattade sitt liv, så borde jag ej betvivla hans ordhållighet. Jag tvivlade inte ett ögonblick och min ångest var storartad, ända till dess jag kom att tänka på, att det bestämda klockslaget i själva verket var högst gynnsamt. Just vid det klockslaget begav sig min far med vanlig regelbundenhet till ett ställe som då för tiden och i landsortsstäder var beläget på bakgården. Här tillbragte han en kvart, varken mer eller mindre, och vägen fram och tillbaka tog fem minuter. Tjugu minuter stod således till vår disposition. Vi utnyttjade dem den dagen och följande med en punktlighet, som inte ens överträffades av min fars. Och vår kärlek växte.
Men far insjuknade, och den omständigheten att sjukdomen bröt ned hela hans system av vanor och ändrade hans tidsindelning, borde ha sagt mig, hur allvarlig den var. Det förstod jag emellertid inte, och all min strävan gick ut på att överlista min stackars far och stjäla mig till möten med den älskade. Jag utbildade mig snabbt till en skicklig lögnerska. Det var illa. Å andra sidan sökte jag uppväga mina synder genom att visa far utomordentlig tjänstvillighet och tålamod, och jag skulle säkert ej ha varit hälften så självuppoffrande och öm, om jag inte bedragit honom. Till sist orkade far inte längre hålla sig uppe; och då han inte ville se någon annan än mig i sitt rum, var jag så gott som hela dagen bunden vid hans säng.
Jag sökte förströ honom så gott jag kunde; och det hade varit en lättare uppgift, om han intresserat sig för någonting annat än statskalendern. Han resonerade med mig om befordringarna i de olika ämbetsverken; jag fick slå upp än den och än den ämbetsmannen och vi beräknade tillsammans hans utsikter. Under tiden satt jag och tänkte på min älskade, med saknad naturligtvis men ännu mer med skräck, ty jag var övertygad om att han endera dagen skulle störta in till oss eller spränga huset i luften eller begå någon annan förtvivlad gärning. Jag visste mig ingen råd och levde i stor osäkerhet. Men fars punktlighet tog snart ut sin rätt; han skaffade sig nya, pålitliga vanor. Jag iakttog, att han på slaget nio varje kväll somnade för att åter vakna, då klockan slog elva. Mellan dessa klockslag behövde jag ej befara att bli kallad till hans bädd. Jag lyckades sända min älskade ett meddelande härom och bjöd honom att infinna sig på vår gård klockan nio för att i två timmar njuta av mitt sällskap. Fars sängkammare låg nämligen åt gården; det var sommar och han sov för öppet fönster. Jag kunde således även från gården vaka över honom och höra, om han ropade.
Denna anordning motsvarade i hög grad mina krav på en fullständig lycka. Jag fick träffa min älskade och levde i dödlig ångest för upptäckt; jag bedrog min far och gnagdes av ånger. Livet var fyllt av spänning. Min älskade såg på vårt förhållande med icke mindre tragisk blick än jag. Han föreslog, att vi skulle förgifta far. Jag vägrade bestämt; däremot förklarade jag mig villig att rymma med min älskade när och vart som helst. Ty jag ville sannerligen ej att han skulle tro, att jag var någon vanlig snäll pappas flicka, även om jag ryggade tillbaka för fadermord. Tanken att rymma tilltalade också honom och vi sutto på bänken nedanför fars fönster och månen lyste på oss och far snarkade och vi omfamnades och kysstes och uppgjorde våra planer.
Min älskade ägde ett gods i Skåne och ett bland de allra största och präktigaste man kunde tänka sig. Med detta gods var en tragisk hemlighet förknippad. Min älskades styvmor hade förgiftat hans far och levde nu på godset tillsammans med sin älskare. Hon hade också sökt förgifta sin styvson, och om han infunne sig på slottet, kunde han vara tämligen viss om sin död. För att göra sin rätt till godset gällande behövde han emellertid vissa papper, som den elaka kvinnan förvarade på okänt ställe. Han föreslog nu, att vi skulle rymma, att jag förklädd skulle taga plats på godset, innästla mig i styvmoderns förtroende och beröva henne papperen. Det var den ursprungliga planen och skäligen enkel. För varje kväll blev den mera komplicerad. Nya svårigheter döko upp, nya fiender ställde sig i vägen för vår lycka. Särskilt har jag livligt minne av en tante, som sannolikt tecknades efter levande modell och förlänades ytterst markanta drag. Det var en ruskig käring, elak så det förslog och med åtskilliga brott på sitt samvete, men hon var på samma gång mycket begåvad och sataniskt listig. Hennes skarpsinne nödgade oss att göra vår plan allt mer och mer invecklad. Jag ville döda henne genom gift eller kvävning, ty min älskade hade lärt mig att inte skatta ett människoliv särdeles högt. Men han smålog hemlighetsfullt och svarade: Tror du inte, att jag har försökt! Hans sinne råkade i häftigt uppror, bara han kom att tänka på den förfärliga tanten, och jag måste ofta lägga handen över hans mun, så att han inte skulle väcka far med sina utgjutelser.
Då jag gick in till far om mornarna, hade jag en förfärlig hjärtklappning. Jag väntade, att min hemlighet förr eller senare skulle upptäckas, och jag var beredd på någonting rysligt. Far såg ofta mycket plågad och sorgsen ut, med det berodde nog på sjukdomen. Han blev sämre. En dag sa läkaren till mig: Du får inte behålla din far länge. Jag trodde inte det var sant. Men samma dag lät far kalla till sig ett par vänner. Jag lyssnade vid dörren och hörde far rådgöra och bestämma om sin begravning. Då blev jag alldeles förtvivlad och min första tanke var: Aldrig mer ska jag lämna honom ens för ett ögonblick. Men då klockan slagit nio och far somnat, smög jag mig ut på gården. Så gjorde jag den kvällen och så gjorde jag de följande.
Där sutto vi och därinne låg far, som snart skulle dö. Min älskade talade ofta så högt, att hans röst mycket väl kunde väcka far, och att tysta honom tjänade inte mycket till på grund av hans livliga temperament. Men mer än rädslan plågade mig skammen. Jag ljög för far, bedrog honom. Mitt hjärta pinades. Jag drömde om nätterna, att vi sutto på bänken och att far plötsligt trädde fram i fönstret, blåvit och med förvridet ansikte och för resten just sådan, som jag sedan såg honom i dödskampen. Jag blev till sist så uppjagad, att minsta buller försatte min kropp i skälva. Slutligen märkte min älskade att jag förändrats; han frågade, hur det var fatt. Jag berättade, vad läkaren sagt om far. Min älskade släppte mig och såg upp mot den mörka fönsteröppningen. Så vände han sitt ansikte mot mig, men såg åter bort och makade sig ett stycke ifrån mig. Vi sutto där i månskenet, tysta. Jag vet inte hur länge, men länge. Äntligen reste sig min älskade och utan att se på mig, sa han: Här sitter du och därinne ligger din far. Vem vet? Kanske dör han just nu.