Min älskade gick och jag tänkte: Jag får aldrig se honom mer. Det fick jag inte heller. Han försvann helt enkelt, lät aldrig höra av sig. Från månen kom han och till månen återvände han. Men jag hade då bara en tanke och en önskan: Jag ville bekänna för far. Innan han dog måste jag tala om alltsammans; annars skulle jag aldrig få frid. Jag gick hela följande dag och sökte ett tillfälle, men modet svek mig. Tungan vägrade helt enkelt. Far somnade som vanligt klockan nio, och den kvällen satt jag vid hans bädd. Efter en liten stund vaknade han åter. Han såg på mig och sköt samman ögonbrynen, som han brukade göra, då han förundrade sig och tänkte efter. Han sa: Ska du inte gå ut i kväll?
Jag mumlade någonting och skyndade in i mitt rum. Jag var illa däran, matt och eländig. Jag kunde inte gråta ens. Visste far något? Och vad visste han? Jag tänkte: Han vet alltsammans, men han kan inte ens förmå sig att banna mig. Han vämjes vid mig, därför att jag är en slyna, som bedrar sin döende far. Och jag förstod, att jag varken skulle få bekänna min skuld eller erhålla förlåtelse.
Hela nästa dag satt jag tyst vid hans bädd, förmådde inte säga ett ord. Far var också tyst. Klockan nio somnade han och sov vid pass tio minuter. Så lyfte han plötsligt huvudet och sa: Tänker du inte gå ut i kväll heller? Då brast mitt hjärta i två hälfter och mitt hjärteblod strömmade ut i tårar. Och med tårarna bekännelsen. Jag låg på knä vid hans bädd och berättade alltsammans. Far lät mig tala och gråta och jag gjorde båda delarna länge. Till sist tystnade jag och väntade min dom; far sa:
Det är så dags att tala om det där nu, sen jag legat här i veckor och hört på er.
Och han tog sig en funderare; ty i hela sitt liv hade han aldrig begått en överilad handling eller sagt ett obetänksamt ord. Slutligen strök han mig över kinden, vilket var förlåtelsen. Och han sa:
Egentligen borde jag vara mycket ond på dig och ännu mera på den unge lymmeln, som ville förgifta mig. Det borde jag. Men å andra sidan har han fördrivit många tunga timmar, och du gjorde mig just ingen tjänst, då du tystade på honom. Jag skulle bra gärna vilja veta, hur han till sist ska få bukt med den där rysliga tanten. Ja, jag är verkligen ledsen, att jag inte får höra slutet på historien, ty den var spännande.
* * * * *
Sen dess, fortsatte Betty, har jag tänkt och trott och stundom funnit bekräftat att vi överdriva betydelsen av våra handlingar, de onda ej mindre än de goda. Kanske sover också den gode Guden för öppet fönster, och då vi engång på skälvande ben släpa vår syndabörda inför hans tron kommer han kanske att säga: Egentligen borde jag vara mycket ond på dig, men å andra sidan har du fördrivit mången tung timme—
Förlita sig inte på det, hon lilla mamsell! snäste prästen vresigt. För då torde hon i sinom tid bli obehagligt överraskad. Helvetet tar dem som synda, alldeles som solen torkar snöslasket. Det är nog tämligen bergsäkert. Och för syndare mot sjätte budet brinner en särskild eld, vars lågor slå upp över själva jordskorpan. Ty förvisso ser man dem brinna redan här i livet. Den som haft den tunga plikten att giva Jan-Petter Janselius sista smörjelsen vet väl, att hettan börjar bli svår redan på denna sidan graven.
Antydan om, var man för närvarande hade att söka den hädangångne Larsboherrn, väckte ingen rörelse utom hos änkan, som hastigt vände sig bort, och hos Ludwig, som skrek: