Kors i jissi namn! Nu börjar prästen bli trevlig igen. Men här har den ena efter den andra anfört slående bevis för kärlekens vikt och betydelse i olika skiften och gestalter. Och jag vill sannerligen inte undandraga mig min plikt, utan nu ska tvillingarna fram! Jag ska berätta så fint och anständigt att varken herr generalagenten eller tante Sara ska finna någonting brokigt i den historien.

Det var engång ett manligt tvillingpar av ädlaste skapnad och fullkomligaste likhet. Och likheten sträckte sig också till tycke och smak, så att de älskade samma flicka. Då sa den ene till den andre: Det här är ett sådant fall, då bruden bör ha valet fritt. Och de gingo till flickan och friade och bådo henne välja utan att genera sig. Hon betraktade dem fram och bak och vände på dem och kände på dem och bad dem räcka ut tungan och hon lät dem trava och galoppera och klämde dem på hasorna och såg dem i mun och förfor lika samvetsgrant som vid ett hästköp. Men det var stört omöjligt att upptäcka den ringaste skillnad. Då la hon handen slumpvis på den ene och ropade: Dig tar jag, för annars blir jag galen. Men bror din måste genast resa till en annan världsdel, ty kärleken är en och oföränderlig och varar hela livet och jag vill inte veta av några förväxlingar eller andra tråkigheter.

Det var kloka ord och så skedde. Men tvillingarna voro sjömän och ödet ville, att de skulle råkas än engång och blåste så finurligt på deras skutor, att de löpte in i samma hamn någonstans långt borta. Man tänke sig deras glädjetårar! När de skildrat sina äventyr, sa den ogifte: Broder, en fråga! Är du lycklig i ditt äktenskap?—Sätt dig på det! svarade den andre. Mitt äktenskap har på grund av dess lyckliga beskaffenhet satts i högsta klass och vi älska varandra dag och natt året runt, så att vi få blåsor på läpparna. Dessutom ha vi svurit en helig ed att dö tillsammans och inte överleva varandra en dag ens.—Kors i jissi namn! utropade tvillingen och i sin starka rörelse ville han omfamna brodern, men bar sig inte bättre åt än att han knuffade ned honom från kajen. Det hade varit en smal sak att dra upp honom, men tvillingen hade sina söndagskläder på, och under det han tog av dem och vek ihop dem, som hans mor lärt honom, kom en haj och åt upp den olycklige brodern.

Sedan den ogifte bittert begråtit den gifte, sa han till sig själv: Hur ska det nu bli med lilla svägerskan? Det här är en ledsam historia för henne särskilt i betraktande av den där heliga eden. Det vore skada på tös. Han funderade ett litet slag och gick därpå ombord på broderns skuta och sa: Här är jag nu igen era busar! Känner ni inte igen mig? Karlarna svarade: Nog känner man igen dig, fähund, om det så vore i mörka natten. Då kände han sig trygg för upptäckt och seglade hem med broderns skuta. Hemma gick det likadant; ingen betvivlade att han var den gifte och numera avlidne tvillingen. Visst kände han sig litet skral, då han trädde inför den älskade kvinnans prövande blickar; visst var han litet orolig att inte fullt motsvara alla förväntningar, men det var onödiga bekymmer. Ty vetenskapen lär oss att tvillingar av denna sort äro varandra lika in i minsta detalj. Han bestod provet och följden blev att de levde sälla och nöjda i många, många år.

Ända till dess att de skulle fira guldbröllop. Då small det och sprack och gick upp i sömmen, som man säger. Där satt i sin förmakssoffa den älskliga fina lilla gumman med snövitt hår och bredvid henne satt den väderbitne åldringen och höll hennes hand i sin. Och gumman tackade den Högste, som låtit henne leva i ett långt och lyckligt äktenskap utan trassel och mankemang. Fint och smort hade det gått hela vägen och inte klickat på en enda punkt. Än prisade hon sin gud och än sin man och hela tiden sig själv. Hon utlade texten, rotade i minnena, smickrade gubben och sa att han var densamme i dag som för femtio år sedan. Och alltid har du varit min snälle, rare gubbe, sa hon, och dig lik från den ena dagen till den andra. Undantagandes den gången då du kom hem från den och den resan i fjärran vatten. Då hade du förändrat dig en liten gnatta. Men bara till din fördel, så att du var rappare och duktigare, och jag tyckte nästan ännu bättre om dig efter den resan.

Då tänkte den falske tvillingen: Nu är rätta stunden för en gentleman att bekänna färg och lägga korten på bordet. Jag vill ej dö med en lögn på mitt samvete. Och i skonsamma ordalag späckade med vackra tänkespråk skildrade han den sorgliga händelsen och bedyrade att han gärna skulle ha kastat sitt bästa snus i ögonen på hajen, om han därmed kunnat rädda sin olycklige broder. Men varken hans skonsamhet eller hans ädla tänkesätt hjälpte det bittersta. Gumman blev översiggiven och slog omkring sig och grät och betedde sig, som om hon velat riva ned hela huset. Och hela tiden ropade hon: Det grämer mig! Det grämer mig! Tvillingen blev nästan litet stött. Han hade alltid gjort sitt bästa för att vara henne till lags, och att hon blivit änka var inte hans fel utan hajens. För resten hade hon haft mindre men av det än änkor i gemen. Och han karskade upp sig och sa: Vad är det, som grämer dig, tokstolla? Har du inte själv sagt, att du just inte märkt någon skillnad på mig och min bror utan att vi så att säga varit oss lika hela livet igenom?

Men gumman skrek:

Det är just det som grämer mig! När ödet gjorde mig till änka och narrade mig att bryta det heliga löftet till min stackars man, så kunde jag åtminstone ha fått lite ombyte!

* * * * *

Det är en bra historia, avslutade Ludwig sin berättelse. Och fastän jag för tante Saras skull nödgats ersätta de finaste poängerna med blinkningar och harsklingar, känner ni nog på er, att det är en tragisk skildring ur det verkliga livet. Vill herr kyrkoherden dra den om söndag och får jag sköta reklamen, så garanterar jag lapp på luckan.