Nu bleknade Ludwig, och när han såg sin älskade, trofasta flicka brösta av, lägga an och med blixtrande blickar beskjuta en annan mumlade han sakta för sig själv:
Finns det något djävligare än kvinnor? Betvivlas!
Men Lotten Brenner sa:
Det där var historien om ett guldbröllop och till halten lika dum och dålig som berättaren själv. Men jag tänker på, hur det ska bli med mig, stackars flicka, då jag sitter åldrad någonstans alldeles ensam, då ingen vän trycker min hand och smeker min kind, då jag alldeles upphört att behaga. Den tanken gör mig förtvivlad.
Hon rev sig livligt i håret och tog—till generalagentens illa dolda förvåning—fram sin lilla snugga, stoppade den och tände, drog några kraftiga bloss och spottade långt ut i parken.
För resten, fortsatte hon, har jag själv som liten, liten tös varit med om ett guldbröllop här på gården. Och det blev märkligt. Det var på grevinnans, min fasters tid och före Jan-Petters. Vill ni höra?
Och hon berättade historien om
FILEMON OCH BAUKIS.
Där arbetarbarackerna nu stå, fanns i min barndom en trädgård, som inte skämdes för sig. Tämligen förvildad var den visserligen och äppleträden och päronträden liknade mest gamla kvastar, som Vår Herre varje sommar behängde med några löv till ett under och tecken, att han gör, vad honom behagar. Men han hängde också dit päron och äpplen och lät dem giva god skörd vare sig det var fruktar eller ej.
Mitt i trädgården stod en ganska stor röd stuga i två våningar och med kupigt mörkt tegeltak. Den var säkert mycket gammal; golvtiljorna voro alnsbreda, trösklarna timmerstockar, dörrklinkorna nästan för tunga för mina händer. På väggarna i salen fanns holländska kattuntapeter med blommönster och en väldig kakelugn med två eldstäder. Den var, som hörs, en bostad för ståndspersoner, och jag vet inte för vem den byggts eller hur den förr i tiden använts. Men i min barndom beboddes den av Filemon och Baukis, fast gubben här på trakten kallades Erik och gumman Lovisa.