Som jag minns honom, var han bortåt åttio år eller kanske mera, gumman en tio år yngre. Han hade någon gång varit kusk på herrgårn, men det var redan så längesedan, att ingen mindes när. Lite håvor och gåvor fick de men hade varken stat eller pension. De enda djur jag såg där, var en gris, en katt och tre urgamla, skalliga hönor, som tillsammans inte orkade med mera än ett ägg om året. Täppa och potatisland hade de förstås. Och gubben hade en lång svart rock, som han fått från herrgårn och gumman hade en gredelin och blommerant klänning med halskrås. De sutto i det fina huset som herrskapsfolk och gerådet var därefter åtminstone i stora salen, som var det enda rum dit folk släpptes. Där stod då gubben i position och tog emot, om man kom med en strut snus. Tack för all del för den vänliga hågkomsten, sa han, jag hoppas kunna ge den snälla grevinnan lika gott igen. Och det gjorde han om hösten, när han kom med sina underbara päron. Då fick han snaps och tilltugg men inte som annat folk i köket utan i lilla salen. Och där satt han och underhöll grevinnan en timme, varefter han fick en korg med godsaker till Lovisa. Men den korgen skulle han av någon anledning inte bära själv utan en flicka eller dräng sändes med honom. Och han gick aldrig jämsides med flickan eller drängen utan ett par steg före och höll en käpp i handen.
Ingen visste, hur han kunde vara så fin som han var, alltid slätrakad och med fadermördare kring den breda hakan. Ingen visste heller vem som givit honom och gumman rätt att bo i det stora huset, som var alldeles för vidlyftigt för deras stånd och villkor. Grevinnan gjorde efterforskningar och fann, att då huset för en trettio år sedan stått tomt, hade gubben och gumman helt enkelt flyttat dit. Men nu började det bli ont om husrum på Larsbo. Grevinnan lät rusta upp stugan på ett nedlagt skogstorp. Den hade kök och kammare och var ganska nätt; täppa hörde till, lagård, fruktträd och buskar. Men det var ju på intet sätt att förlikna vid det stora röda huset. Då grevinnan föreslog gubben att flytta dit, skrattade han åt henne och gjorde på ett hövligt och skämtsamt sätt narr av henne. Nej, kom aldrig mer till mig med det! sa han. För då nödgas jag tro att grevinnan blivit vilsen. Hur skulle det se ut, om vi flyttade till det där lösseboet? Folk kunde tro att det gått utför med oss på gamla dar. Inte för att jag bryr mig om, vad som pratas i socken. Men Lovisa har sina känslor! Och om det tillåts mig att i ödmjukhet ge grevinnan ett råd: Stöt sig inte med Lovisa!
Därvid fick det tillsvidare bero. Gubben spatserade tillbaka till det fina gamla huset, kavat och rak i ryggen, rödblommig mellan de vita polisongerna. Och han hade klarat sig ur många svårigheter och genomdrivit sin vilja vid flerfaldiga tillfällen genom att säga: Får jag ge ett råd? Stöt sig inte med Lovisa!
Men Lovisa var en liten gumma med stora, runda ögon, stort, runt huvud och liten, rund kropp. Hon var så urbeskedlig att man nästan kunde tro, att hon tappat målföret. Hon sa aldrig ett ont ord, och det myckna goda hon sa bestod mestadels i ömma och förtjusta utrop. Det fanns inga planer att stöta sig med henne och det visste väl gubben bäst som regerade henne som tuppen regerar hönan. Själv var han munter och godmodig och då vi barn stulo frukt i hans trädgård, låtsades han aldrig se oss, försåvitt vi inte kommo alltför tidigt på morgonen. Han hade ett förskräckligt morgonhumör och det ska ha varit orsaken, varför han fått avsked som kusk. Det gjorde, att vi barn helst stulo hans frukt om mornarna, och även de lataste bland oss kunde inte motstå frestelsen utan knogade upp klockan sex för att stjäla hos Erik. Då kilade han omkring under träden med en piska och snärtade oss. Mina ben voro ofta randiga och svullna. Om gumman också fick smaka piskan, det vet jag inte men tror det knappast. Ty när han var i det humöret, brukade han utstöta en sorts gäll vissling, som enligt mitt förmenande var ett varningsläte för gumman. Och jag hörde honom också ropa: Kvinna! Håll dig undan! Jag har djävulen i hjärtat och piskan i hand!
Sådant hände om mornarna; eljest var han from och gladlynt. På gumman hade han ingenting att anmärka undantagandes tre ting. Det ena var det häftiga lynne, han påstod henne äga. Men det var en klar lögn. Det andra var, att hon snöt sig i underkjolen. Det var sant och grämde honom desto mera, som han påstod att enda verkliga skillnaden mellan bättre och sämre folk låg i näsduken. Han hade själv de allra finaste battistnäsdukar med min farfars namnchiffer och grevekrona. Somliga påstodo att han stulit dem, men det troliga är att han fått dem efter farfars död då allt linne utdelades bland folket. Den tredje anmärkningen bestod däri att gumman inte löd honom på fläcken och efterkom hans önskningar ögonblickligen. Det var delvis sant, ty gumman var döv och hade mycket svårt att fatta vad han sa henne. Gubben tyckte, att gumman på femtio år borde ha lärt sig förstå hans miner och åtbörder. Han övade och exercerade henne dagligen utan att hon gjorde några egentliga framsteg. Det bedrövade dem båda, men enligt mitt förmenande levde de ganska lyckligt.
Emellertid började torvupptagningen i stor skala och det blev allt trängre om utrymmet på Larsbo. Förvaltaren låg över min faster och uppmanade henne att låta avhysa de båda gamla och skicka dem till fattighuset, eftersom de i sin sturskhet inte ville nöja sig med skogstorpet. Det bar henne emot och hon fann en annan utväg. De gamla hade två döttrar, som båda voro präktigt gifta, den ena med en sotarmästare i Örebro och den andra med en kopparslagare i Arboga. Engång, då grevinnan var i Örebro, kallade hon till sig sotarmästaren och gjorde honom det förslaget, att han skulle taga svärföräldrarna i sitt hus och sin kost mot hederlig vedergällning och ett passande underhåll. I betraktande av deras höga ålder kunde det ju också vara lämpligt att de fingo vård och tillsyn. Sotarmästaren hade ingenting emot förslaget, vad gumman beträffade, men gubbens svåra morgonhumör skrämde honom. Han sa: Min svåger i Arboga är kopparslagare och en satan till karl; han är minsann inte buskablyg. Om han vill ta gubben, så ska jag gärna ta gumman.
De blevo ense och sotarmästaren och kopparslagaren blevo också ense. Tiden för avhämtningen bestämdes till en dag på sensommaren då de gamla skulle fira guldbröllop och då döttrarna och mågarna i alla fall skulle ha gjort den långa resan för att bereda dem en glädje. Eftersom gubben var tjurskallig, beslöt man att tillsvidare hemlighålla saken. Min faster sa alltså ingenting åt de båda gamla, och då den betydelsefulla dagen nalkades, reste hon bort, sedan hon först givit order om, att guldbröllopet skulle firas med all tänkbar ståt och på hennes bekostnad.
Vid tolvtiden på guldbröllopsdagen begåvo vi oss till den fina gamla gården. Jag, som var sju eller åtta år, representerade min faster och var vitklädd och hade en blomkrans på håret och en stor blomkvast i handen och i blommorna ett kuvert med pengar. Närmast efter mig kommo alla gårdens honoratiores, förvaltaren och bokhållarna, rättaren och kusken med hustrur, hushållsmamsellen och kammarjungfrun. Vidare infunno sig klockaren och skolläraren och skollärarinnan och kanske ännu några flera men allasammans bättre folk. Ett par pigor buro stora korgar med Guds gåvor.
Gubben i svart rock och galonerad kuskmössa stod mitt i trädgården och bredvid honom gumman. Stora röd-och-gula päron och skär-och-gröna äpplen hängde på bugnande grenar över deras huvuden. Gubben mottog vår hyllning med lagom förvåning, artigt och värdigt; gumman mös och pep av tacksamhet och lycka. Ett bord dukades bland hallon, vinbär och krusbär och vi slogo oss ned och tittade mot vägen. Bäst det var, reste sig ett dammoln och ur molnet kom med rassel och smattrande hovar Larsbo char-à-bancs, lövad och med den likaledes lövade kopparslagaren på kuskbocken. I vagnen sutto sotarmästaren, döttrarna och några barn och barnbarn. Det hela slingrade och slog, slank och log; ty körsvennen var mer munter än skicklig och i matsäcken fanns ett femkannorskrus med brännvin och ett annat med punsch. Vi lantbor hade varit stillsamma och sedesamma och vi hade talat om väderleken. Men stadsbor som dessa äro gladare och hurtigare och skickar sig ledigt. Kopparslagaren tog alla i famn och mig kysste han så att skäggstubben stack hål på skinnet. Ful är du, sa han, men nu har jag i alla fall kysst en grevinna!
Vi bänkade oss kring bordet, åto och drucko. Kopparslagarn gav mig ett glas punsch och strax blev jag så yr i huvudet, att jag varken såg eller hörde någonting tydligt. Armar och ben, huvuden och händer dansade runt för mig bland päron och äpplen under himlen. Men när jag återkom till besinning, varsnade jag gumman och gubben. Hon stod och drog honom i rockärmen och han drog åt sitt håll så att de vacklade fram och tillbaka. Gubben skrek: