Det är grevinnans befallning. Där har ni, för att ni inte ville bo i skogstorpet.
Nu gick gumman från den ene till den andre, från döttrarna till mågarna, från förvaltaren till klockaren, från skolläraren till hushållsmamsellen. Hon tog var och en i hand och till var och en sa hon allt under det hon grät:
Å kära hjärtanes! Kan I inte förstå? Kan I inte förstå!
Skolmästarn sa:
Vad kan vi inte förstå? Ska gammalt folk vara så tokigt att de inte kan bo i var sin stad? När det länder till deras bästa och de få den ömmaste vård av barn och barnbarn!
Men gumman hade inte fått flera ord än dessa:
Kan I inte förstå! Kan I inte förstå!
Och gubben stod ordlös inför omstörtningen, tung efter middagsruset.
Visste till sist inte bättre än att begagna det gamla knepet och säga:
Får jag ge er ett råd? Stöt er inte med Lovisa!
Då kunde de inte annat än skratta, men de blevo också rörda av de båda gamlas hjälplöshet; de togo dem i famn och klappade om dem och under tiden fullbordades packningen. När besvärligheten var undanstökad och gumman äntligen tystnat och med henne gubben, ville kopparslagarn att glädjen skulle återvända, eftersom det i alla fall var en festdag. De båda gamla bekransades, sotarmästarn höll tal för dem och prisade deras trohet och kärlek; döttrarna och barnen satte sig när dem och smekte dem. Det läto de ske; men när de suttit en stund, reste de sig och gubben sa:
Ska vi fara bittida, så är det bäst att vi gå bittida till sängs.