De gingo in i huset, där en bädd lämnats kvar åt dem för natten. I trädgården fortsatte festen, och som hushållsmamsellen sörjt för den med rund hand, tröt glädjen inte i första taget. De gjorde sig glada, tills plötsligt ett av barnbarnen kommo springande och ropade:
Titta farfar och farmor! Titta farfar och farmor på vägen!
Ett stycke bort på vägen gingo gubben och gumman och mellan sig sköto och drogo de en kärra, och på kärran stod sängen. Genast rusade de efter dem och hunno snart fatt dem. De skreko och ropade om varandra, somliga förargade, andra rörda, åter andra skrattande. Men gubben sa:
Nu gå vi till skogstorpet. Ska I inte unna oss det heller?
Pass mante! svarade kopparslagarn. Vi ha ord och avtal med grevinnan och det blir ingen ändring.
Han tog gubben på armen just som en barnunge, sotarmästarn tog gumman och de andra togo kärran. Så stängde de in dem i huset. Festen fortsatte tills det blev tid att gå till sängs. Stadsborna fingo husrum på herrgården men en av döttrarna stannade för att vaka över de båda gamla, som krupit till kojs och somnat. Hon redde sig en bädd bredvid deras och höll sig vaken en god stund. Då hon inte hörde någonting från dem annat än ett jämnt snarkande från gubben och snusande från gumman, lät hon dock sömnen få sitt och sov en timme. Hon vaknade mitt i natten och fann de gamlas bädd tom. Sedan hon ropat och letat förgäves, skyndade hon upp till herrgården och väckte de sina. De begåvo sig åter uppför vägen till skogstorpet och hade inte gått långt, förrän de hunno dem. Gubben låg rak lång tvärsöver vägen och gumman satt på dikeskanten med hans huvud i sitt knä. När hon såg, att barnen åter voro över henne, började hon skaka gubben och dra i honom, men han vaknade inte. Barnen togo honom mellan sig och buro honom hem, gumman följde tyst efter. Den gamles kropp var iskall och barnen trodde, att han var döende. Men sedan de gnidit honom och värmt honom med heta grötar, kände de att hjärta och puls slogo normalt. Väcka honom kunde de däremot icke. En läkare efterskickades och en klok gubbe och en klok gumma och allt vad på trakten fanns av insikt och förstånd, men väcka honom kunde de icke. De båda mågarna måste återvända till sina städer och yrken. Döttrarna lämnades kvar för att vänta på gubbens uppvaknande.
Han sov fem dygn i sträck och hans besynnerliga tillstånd väckte allmän förvåning. Ty fastän hjärta och lungor arbetade normalt tycktes alla andra kroppens funktioner vara upphävda. Döttrarna sörjde honom redan som död och hans hustru grät då och då en skvätt utan att dock visa den förkrossande sorg, som man väntat sig. Det var också en gåta och båda fingo samtidigt sin förklaring på sjätte natten. Den ena dottern, som sov i rummet utanför de gamlas sängkammare, väcktes nämligen av ett skrällande ljud. Hon lyssnade, men då hon inte förnam något vidare buller, trodde hon sig ha drömt; hon steg dock upp och gläntade på dörren. I sängen satt gubben kapprak och av ansiktet att döma i sitt värsta morgonhumör; på golvet låg gumman på knä och samlade hop kokt potatis och skärvorna av en karott. Och hon viskade: Äss, äss! Ge dig till tåls! I morron kommer grevinnan hem och sen behöver du inte ligga och åbäka dig utan kan få ordentlig mat.
Hemligheten var röjd och gubbens falskhet och gummans list, ty det ska ha varit hon som funnit på, att gubben skulle ställa sig skendöd. Men som han till sist lessnat på den dåliga kosten, hon förmått smuggla in till honom, hade han givit henne en knuff, så att karotten flugit henne ur händerna. Nu ville döttrarna åter gripa sig an med verket och föra de båda gamla till var sin stad. Min faster anlände emellertid samma dag. Hon lät återställa huset i dess gamla skick och förbjöd envar att oroa Filemon och Baukis. Knappt hade hon uttalat detta förbud, förrän gubben stod på sina ben, frisk och helbrägda. Dock blev den glädjen icke lång, ty redan dagen därpå låg han i sin säng och nu skötte sig varken hjärta eller lungor som sig borde. Spänningen var över, viljan hade slappnat och den gamla kroppen gav vika.
En dag, då det led mot slutet, skickade han efter min faster. Hon satt både länge och väl hos honom, men hon kunde inte locka ur honom, vad det egentligen var, han önskade. Slutligen sa han:
Inte ska grevinnan fråga mig utan fråga Lovisa! För det är hon som rår och regerar. Och stöt sig inte med henne, grevinnan!