Faster gick då ut i köket, där gumman stökade och frågade henne, vad det var, de båda önskade.
Äss, äss! vojade sig gumman. Har han inte fått det sagt ännu? Det är ingenting annat än att grevinnan inte ska brådska med begravningen. Utan att vi kan komma i jorden båda på engång. Det önskar vi, om grevinnan vill vara så god att inte brådska, fast det är sommar. Och länge dröjer det nog inte.
Min faster lovade allt, vad som önskades, ty hon trodde att den ene yrade och att den andre tagit skada till sitt förstånd. Men två dagar innan gubben dog insjuknade gumman i lunginflammation och två dagar efter hans död dog hon. Då nu de båda gamla gjort sitt, gjorde min faster också sitt och gav dem en hederlig och vacker jordafärd.
Filemon och Baukis anhöllo om nåden att få dö samtidigt. Jag tror inte, att det skulle ha fallit Erik och Lovisa in att bedja en sådan bön. Men då de båda kände slutet nära, funno de det tilltalande och klokt att ordna begravningen så, som skedde. Trots denna olikhet kallar jag dem Filemon och Baukis. Och därmed ärar jag ingen och skämmer ingen.
* * * * *
Under det att Lotten Brenner förtalde sin historia och punkterade den med utropsformade rökmoln, stod fru Olga och trampade sakta av och an, bortvänd från de övriga. Hon måste avlägga en bekännelse och hon visste, att den skulle mottagas med brusande indignation. Hon sa till sig själv, att hon var en självständig varelse, som inte behövde taga hänsyn till någon, men det hjälpte henne föga. Hennes knän veko sig; hon sjönk ned på en stol. Hon stammade, hackade med tänderna och sa:
Po-pojkar! Jag har någonting att tala om för er.
Genast lyssnade man uppmärksamt, ty då en Willmanflicka anropar mänskligheten med kollektivet pojkar, är hennes meddelande av vikt och hennes sinnesro rubbad. Med mera stadgad röst fortfor hon:
Ni kommer att skrika och väsnas, men det gör mig ingenting. Det inverkar inte på mitt beslut. Jag är en självständig varelse. Jag tänker visa det nu. Jan-Petter tillät mig inte att taga någon del i gårdens skötsel—
Jan-Petter, avbröt prästen, var i flera avseenden en förståndig man och god make. Icke desto mindre säger mig min erfarenhet som människa och själasörjare, att lilla nåden borde gifta om sig.