Ludwig är ett barn. Han kan böjas och bildas. Jag inser, att erotiken måste ersättas med någonting annat. Jag vill att arbete och bildande förströelser ska avlösa varandra efter ett förnuftigt schema.
Oj, oj, kved Brita. Jag ska gärna sprätta dynga, om jag slipper de bildande förströelserna!
Men damerna Willmans samfällda ogillande tystade henne. Fru Olga improviserade raskt ett schema, som överraskade genom sin rikedom. Dygnets timmar skulle i sanning väl utnyttjas. Det beskedliga Larsbo blev ett Nya Jerusalem, ett Mecka. Improvisationens lycka berusade den lilla frun; hon glömde sina sorger och gav fritt lopp åt sin fantasi. Kvinnor och män av ovansklig, kylig renhet fyllde den lummiga parkens valv med ett surr av förnuftiga och insiktsfulla samtal. Stora salen fick ett tycke av Skolan i Aten. Allting var vitklätt, rent, arbetsamt, ekonomiskt och förnuftigt. Plötsligt avbröt hon sin skildring i det hon utropade:
Begriper ni nu, att den där människan måste bort? Han passar inte för mitt program. Vi skiljas i godo och han är mycket nöjd med att få lämna Larsbo. Han har naturligtvis andra planer för sin del—
Hon svalde ett par gånger, men rösten var dov och oklar då hon fortsatte:
För resten tänker jag avskeda ännu flera. Jag är utledsen vid dem allasammans. Jag tänker utrota hela den gamla surdegen. Jag tänker göra rent hus. Så att jag äntligen får känna mig som en hygglig och anständig människa. Jag tänker avlägsna allt, som påminner mig om Jan-Petter. Brut var hans ögonsten och det förlåter jag honom aldrig. Jag kan inte se honom utan att tänka på något, Jan-Petter sa mig innan han dog. Infamt! Han har inte rättighet att gå omkring som ett spöke och skratta åt mig. Jag har kämpat med mig själv mer än sådana tossor som ni kan ana. Jag har en tioårig erfarenhet av bitterhet och smälek. Jag vill ha upprättelse; jag vill uträtta någonting. Men när jag fattat mitt beslut och utvecklat en plan, som i alla fall är ganska storartad, då kommer ni tossor och säger: Vad har hänt?
Hon reste sig upp och gick. Genom ett sus av kära Olle och snälla Olle och stackars Olle skred hon fram, smidigt undvikande utsträckta händer, försvann. Utbrottet hade skrämt och överraskat damerna Willman till den grad, att de en lång stund sutto fullständigt tysta. Slutligen utbrast doktor Karolina:
Men finns det då ingen människa, som kan säga oss, vad som har hänt!
* * * * *
Jo en! Fröken Alexander hade sett, förstått och dragit sina slutsatser. Sedan hon tåligt lyssnat till generalagentens sjungande fågel och bestämt avvisat alla förslag att vare sig kontant eller på avbetalning köpa en dylik, yttrade hon: