Generalagenten! Med mig är en egenhet, som ni kommer att finna kuslig. Själv är jag aldrig utsatt för några olyckor, men jag kan aldrig besöka någon bland mina vänner utan att det händer dem någonting sorgligt. Det är naturligtvis inte mitt fel, och det förstå de. Men så fort de få se mig, ropa de: Där kommer fröken Alexander! Stäng alla dörrar och fönster och koppla från telefon! Alldeles som vid åskväder. Vad säger ni om det?

Jag säger, svarade generalagenten, att äldre damer äro vidskepliga, men att de i alla fall helst bör hålla sig hemma.

Kallar ni det vidskepelse, att jag bringar olycka, så kommer ni antagligen att ångra er innan kvällen. Ni måste väl ändå medge att vår kära värdinna redan är allt annat än lycklig? För att nu inte tala om den stackars herr Brut!

Generalagenten lade speldosan i asken; han tänkte: Om lyckan är mig bevågen och gumman, som jag tror, tycker om vin, får jag kanske sälja en liten fågel efter middagen.

Men högt sa han:

Lyckan, kära människa, är en fågel, som alla hör och ingen ser. Den flyger från gren till gren och från träd till träd och därför blir vår vandring krokot och utan mål. Men inte utan mening, ty vi se oss omkring och lära oss ett och annat, som kan vara bra att veta vid ett senare tillfälle.

Ack ja! Så sant och så skönt! suckade fröken Alexander. Vi äro alla barn och livet är ingenting annat än en dansskola, där vi få lära oss ett passande uppträdande. Men somliga lära för himlen, andra för helvetet. Jag var engång på en bjudning hos älskvärda människor, man, hustru och dotter, en förtjusande flicka, vacker och oskyldig, vek och drömmande. Föräldrarna voro rikt folk, präktigt folk, ansett folk. Men vid middagsbordet råkade de i tvist. Vem hade tänkt sig det! Tvisten blev gräl och det yttrades saker, som gingo över alla gränser. De generade gästerna sökte slå bort det hela med skämt, men det skulle de inte ha gjort, ty de båda makarna uppeldades därav. Särskilt gnistrade hustrun av hån och hat och slungade fram den ena beskyllningen värre än den andra. Rätt vad det var, reste sig mannen och lämnade rummet. Gästerna sutto där tysta och förlägna; frun yttrade heller ingenting och tycktes alldeles frånvarande. Men den unga flickan pratade och skrattade och sökte hålla målron vid makt. Efter en stund reste sig också frun och lämnade salen. Strax därpå kom en tjänstflicka inrusande och ropade: Hjälp, hjälp! Herrn har hängt sig! Gästerna störtade upp och följde henne. Hon förde dem in i en stor garderob; i taket hängde ett avskuret rep och under repet låg den store, fine, gode, rike, ansedde herrn oskadad, fast avsvimmad. I sin hustrus armar kvicknade han åter till liv. Och nu, herr generalagent, fingo gästerna höra så ömma ord och heta kärleksförklaringar, som de kanske aldrig hört förr. Hade de inte varit med om det föregående, så kunde de sannerligen ha trott sig bevittna ett kärleksmöte mellan två unga älskande. Förlägna drogo de sig åter till salen och visste varken ut eller in. Men den unga flickan, parets dotter, sa: Ack lämna dem bara i fred och bry er inte om det! Det är inte första gången det här händer, och blir väl inte den sista! Vad säger herr generalagenten om det?

Jag säger, svarade generalagenten, att flickan var ett monstrum.

Just ingen komplimang för mig! sa fröken Alexander och log vemodigt. Emellertid kan jag försäkra, att mina stackars föräldrar älskade varandra innerligt. Att de ibland hatade så där cyklonartat var nog endast ett sätt att komma varandra närmre och förenas innerligare, än kärleken förmår åstadkomma. Ty kärleken är ingenting annat än ett hopplöst försök att bli kvitt sig själv.

Men där borta, fortsatte fröken Alexander, kommer någon, som jag verkligen beklagar!