Det är vansinnigt men jag tar den, därför att det roar mig att ta den. Jag har gått klädd som en gammal nucka sedan jag gift blev. Den är väldigt kortärmad för en sån här middag, men om jag inte vågar trotsa en så löjlig fördom, så kan jag gå och lägga mig. Och Bort från erotiken med mig! Jag tar den, om den inte är för trång över bröstet och för snäv kring stjärten.
Hon ömsade och ställde sig framför spegeln. Det visade sig, att hon i det närmaste behållit sin flickfigur; endast få och små ändringar voro av nöden. Hade hon tid därtill? Hon såg på sitt ur; det stod alltjämt och gav henne inga exakta upplysningar men väl ett allmänt intryck av, att det inte kunde vara så farligt med tiden. Hon gick raskt till verket, tog fram sax och sprättkniv och sparkade kraftigt i golvet för att tillkalla Lotten Brenner, som bodde i rummet inunder. Lotten kom i underkjol och med två små röda flätor hängande och slängande kring det klotrunda huvudet. Hon betraktade klänningen; den provades ånyo och Lotten sa: Det är bäst att ta hit flickorna Willman! Hon började därför irra omkring i huset och kom även inför prästen, som vände sig bort med vämjelse. Äntligen fann hon flickorna Willman samlade i Lizzys rum, där de alltjämt diskuterade dagens händelser.
Vet ni vad! skrek hon. Olle tänker klä sig i vitt!
Allt det underliga, som dagen fört med sig, tycktes kulminera i detta utrop! Flickorna Willman sjönko ihop, deras munnar öppnades till ett uttryck av slö förvåning. Betty repade sig först, satte den sokratiska näsan i vädret och yttrade:
Jaså i vitt! Är det ännu någon, som betvivlar, att hon är kär i Casimir
Brut?
En fråga, som just diskuterats.
Doktor Karolina sa:
Hon är inte kär. Jag skulle ha märkt någonting, och jag har ingenting märkt, fast jag nog haft ögonen på dem.
Hon är inte kär, bekräftade Lizzy. Men hon är ursinnig. Han har på något sätt förolämpat henne och hon vill visa honom, vem han stungit haver!
Låt oss hjälpa henne! ropade den godhjärtade Brita. Hon sprang före och de andra följde henne, trängandes och knuffandes i alla dörrar. Men då de kommo i närheten av klädkammaren, stannade de och lyssnade med återhållen andedräkt. Fru Olga sjöng! Hon hade sjungit som flicka men aldrig efter bröllopet och ej heller efter begravningen. Nu sjöng hon i sin ensamhet! Hon sjöng pagens aria ur Figaros bröllop; musikaliskt ej tadelfritt, men med känsla och hörbart nöje. Flickorna Willman trädde sakta in i klädkammaren. Där satt fru Olga vid sybordet och sprättade bort de skära banden. Hennes ansikte hade en livlig färg, hennes ögon en varm glans. Doktor Karolina, som var bestämd motståndare till kärlekshypotesen, befarade ett kroppsligt lidande.