Fröken Alexander lät honom då veta, vad hon trodde.
Och under allt detta slogo Larsbos klockor sina slag och angåvo sin åsikt om tiden, medan soluret hade en annan och prästens mage en tredje. Vad honom beträffar, så låg han utsträckt på gräsvallen nedanför gårdsplanen. Gässen betade omkring honom, Ludwigs jakthund hade slickat honom i ansiktet och delade nu hans läger med huvudet på hans bröst. Gården var tyst, dagen var varm, gräset var mjukt, prästen sov ostörd i två timmar.
Han vaknade till sist, han satte sig upp, han sträckte på sig och gäspade, han sa:
Det kurrar så skönt i min mage! Om gamla märken stå, så skulle det betyda, att den välsignade timmen är slagen. Och att bordet på Larsbo är dukat.
Tyvärr hade herr kyrkoherden i sina beräkningar utelämnat vissa psykologiska faktorer, som visade sig äga stort inflytande i försenande riktning. Maten var lagad, därom skvallrade själva luften, mättad med härliga dofter. Bordet i stora matsalen stod dukat, rikt på silver och kristall, blommor och karaffer, vänligt och skönt. Husets gäster, kyrkoherden, generalagenten och fröken Alexander, uppehöllo sig i dess omedelbara närhet och tante Sara strök då och då tyst genom rummet, ändrade och ordnade. Men husets värdinna, som ensam kunde uttala det förlösande ordet och göra slut på en pinsam väntan, infann sig icke och ej heller hennes väninnor. Till sist tog kyrkoherden fröken Schönthal i armen och yttrade hövligt men bestämt:
Bästa fröken Sara, färdiglagad mat förlorar för varje minut i saft och arom. Man gör orätt mot sig själv, om man inte äter den, då den är som läckrast.
Ack ja, jag vet! mumlade den olyckliga gamla damen och skyndade bort som för att åstadkomma en ändring. I själva verket saknade hon allt inflytande och kunde inte göra någonting åt saken.
De psykologiska faktorer, som kyrkoherden utelämnat i sin beräkning av måltidstimmen, var fru Olgas skiftande själstillstånd. Den långa sommardagens händelser hade frestat hennes krafter över förmågan. Efter en tämligen orolig natt hade hon stigit upp i otta, fylld av en viss flämtande energi, som tagit sitt första uttryck i kammarjungfruns utsändande. Flickan hade i likhet med Noaks tredje duva icke återvänt, och ehuru den lilla nåden alls icke ägde en fröken Alexanders divinatoriska snille, måste hon likväl ana en olycka. Och förtretligheterna hade följt varandra slag i slag! Hon hade kastat en klocka ut genom fönstret och i otid väckt hela huset. Hon hade krossat Jan-Petters dyrbaraste konstskatt, vasen Eros, och sammansvurit sig med Ludwig för att undanröja spåren av denna olycka. Därvid hade hon överraskats av förvaltaren, och den uppjagade sinnesstämningen hade medfört en tvist, som längre fram på dagen lett till fullständig brytning. Herr Brut, som i femton år oklanderligt förvaltat det vidsträckta Larsbo, hade fått sitt avsked! Och människan hade mottagit sin dom med överdriven och alldeles oväntad tillfredsställelse; han hade utbett sig att få lämna platsen genast, han packade kanske redan sina kappsäckar. Hon stod där med sin gård, skäligen hjälplös. Saradagen uppvisade alla en Tycho-brahedags kännemärken.
Men ur dessa olyckor, förolämpningar och förföljelser hade hennes själ hämtat en oanad styrka. Fru Olga hade i själva verket utvecklats med förbluffande hastighet. Klockan sex på morgonen hade hon ännu varit Jan-Petters rika och behagliga men själsligen rätt obetydliga änka. Framemot fyratiden på eftermiddagen hade själva doktor Karolina måst medgiva, att denna obetydliga person måhända upptäckt möjligheter till en ny stor rörelse i tidens anda. Bort från erotiken! En ny frigörelse, sund och ekonomisk, fri och sträng; en rörelse, som kunde få vidsträckta förbindelser med alla möjliga vetenskaper och som kunde intränga på alla mänskliga områden. Det var ju i alla fall inte småsaker! Och denna rörelse hade framsprungit ur hennes själ mellan klockan 6 f.m. och klockan 4 e.m.—i sanning en lätt förlossning! Naturligtvis var den ännu i sin linda, dess karaktär en smula obestämd, dess drag otydliga—man får inte begära för mycket—men den fanns där! Och den hade i ett slag vänt upp och ned på hela hennes liv. Hon såg i dunkel men lockande dager en framtid av tidningsartiklar, broschyrer, intervjuer, kongresser på Larsbo, agitationsresor jorden runt, förföljelse och ära, fanatiska fiender och fanatiska vänner. Hon hade icke varit professorskan Anna-Lisas dotter om hon icke funnit denna framtid uppiggande och förtjusande. Vem eller vad hade åstadkommit denna plötsliga förvandling? Ingen, intet. Naturen själv hade återinsatt henne i hennes rätta sammanhang med mänskligheten. Engång hade hon varit den stora, vetenskapliga Willmanska släktens offer på den snöda Mammons altare. Hon hade sålts som i österlandet unga flickor säljas till rika vällustingars harem. Men hon hade kämpat sig upp ur den erotiska dyn, hennes intelligens hade triumferat, hennes huvud hade segrat över hennes hjärta. Hon hade frigjort sig själv och hon skulle frigöra andra. Bort från erotiken! Vad det nu var, men inte var det småsaker!
Under sådana betraktelser och i en stundom ångestfylld, stundom glädjebävande sinnesstämning skred fru Olga till att bestämma sin middagstoalett. Hennes första avsikt var att icke vidtaga några som helst ändringar i den svarta och nästan dystra dräkt hon bar. Men efter en blick i spegeln kom hon att tänka på, att hennes liknöjdhet för yttre bjäfs kunde uppfattas som en ovänlighet mot namnsdagsbarnet, tante Sara, och en ohövlighet mot de långväga gästerna. Med en lätt suck begav hon sig till klädkammaren. Medan hon betänksam gick från dräkt till dräkt, nästan alla svarta eller åtminstone mörka, upptäckte hon en helvit klänning undanhängd i en vrå. Hon tog fram den och betraktade den med ett vemodigt leende. Det var hennes sista balklänning som flicka, använd blott en gång. Den var omodern naturligtvis, mycket enkel och obetydligt dekolleterad men bortsett från några fåniga skära bandstumpar ganska söt. Och det enda vita i garderoben. Fru Olga sa till sig själv: