Det bevisar, att du behöver mera smörj! flämtade prästens son. Så stod saken då fröken Alexander anlände. Hon stannade framför dem och sa:
Skulle inte de unga herrarna kunna företaga sig någonting nyttigare och mera aktningsvärt än att slåss?
Han där, svarade Ludwig vresigt, slåss för sin fars ära, och jag för min egen. Vet fröken något nyttigare och mera aktningsvärt så kläm bara fram med det!
De unga herrarna, fortsatte fröken Alexander utan att fästa sig vid hans vresighet, skulle till exempel kunna deltaga i skallgången efter den olyckliga flickan. En kedja går genom skogen, har man sagt mig, och en annan över myren.
Kors i jisse namn! skrek Ludwig. Gå de skall efter Bollan och jag är inte med!
Herrn, sa han till prästens son, ska vi leta efter tösen ett slag? Så hinner herrn komma i bättre form.
Förslaget antogs och de båda kämparna satte av över ängen och utmed vetefältets diken bort mot myren. På avstånd hördes redan ropen från den ännu osynliga kedjan, som närmade sig.
Och vad tror kusken? frågade fröken Alexander.
Kusken såg på fröken Alexander och han såg bort åt skogen och han såg upp mot herrgårn och ut över myren. Slutligen sa han:
Vad jag tror? Jag tror, att jag tiger.