Ni är en tossa! Jag säger det av uppriktigt hjärta! Ni är en hemsk gammal tossa! Jag tror inte ett ord, av vad ni har sagt! Och ni skrämmer mig inte med er vidskepelse!
Som ni behagar! sa fröken Alexander. Jag hoppas innerligt att jag inte ska bringa er olycka! Nu ska jag gå och språka lite med flickorna i köket och titta in hos rättarn och höra mig för här och var, så får jag kanske veta någonting närmre. Men jag säger bara: Stackars herr Brut, som ska behöva leda skallgången efter sitt eget offer! Och man kan tänka sig hur den blir ledd! Och stackars det lilla offret! Och stackars lilla hennes nåd, när hon får veta, vad som hänt! Och stackars er också, herr generalagent!
Hon reste sig, men hon hade inte tagit många steg mot lusthusets dörr, då hon råkade trampa på en murken planka, som lossnat i fogen. Plankan guppade till och välte ett litet bord, på vilket generalagenten ställt asken med den sjungande fågeln.
Ack! utropade fröken Alexander. Måtte inte den vackra fågeln ha tagit skada!
Därmed gick hon. Generalagenten åter tog med skälvande händer upp asken, öppnade försiktigt locket och fann, att hans älsklingsfågel fallit från pinnen. Den låg på burens botten med de gyllene små vingarna utbredda och halsen knäckt, så död och fördärvad som det är möjligt för en sjungande konstgjord fågel att bli.
* * * * *
Fröken Alexander språkade med flickorna i köket, tittade in hos rättarn och hörde sig för här och var. Hon gick också ut på stora landsvägen och träffade en del personer, med vilka hon inledde intressanta samtal. Ingen av de goda människorna visste mer än hon och de flesta visste mindre. I stället för att inhämta upplysningar blev det snarare hennes lott att meddela dylika. Och det gjorde hon gärna. Hon sa också, att hon trodde, att förvaltaren skulle bekänna före kvällen. Var hon gick fram, lugn och mild, lämnade hon bakom sig bestörta och häpna människor. Hon gick som ryktet.
Hennes väg och vandring förde henne också förbi stallbacken. Uppklättrade på räcket vid gödselbrunnen sutto tre manspersoner och rökte cigarretter. Den ene var kusken, den andre var prästens son och den tredje var Ludwig. De unga herrarna hade slagits i fyra omgångar och vilade sig nu för den femte. Prästens son var illa åtgången, Ludwig däremot helbrägda men dorsk och ledsen, därför att saken aldrig fick någon ända. Ty så snart han fått den stackars prästpojken under sig och tilltygat honom just lagom, framstötte den slagne mellan flämt och flås: Vill du nu erkänna att du är en lögnare?
Och det kan jag inte, sa Ludwig till kusken. Jag har blivit relegerad från två allmänna högre läroverk på grund av min sanningskärlek, och hur ska jag då kunna förneka att hans far är en genomtrevlig präst?
Nej, det går nog inte det, medgav kusken.