Vi! svarade flickorna Willman; och Lizzy fortsatte:
Jag har aldrig förr skänkt Olles utseende någon närmre granskning. Faktum är, att hon är närapå vacker och att hon med små och enkla medel kan göras bländskön. Jag hoppas, pojkar, att vi alla ha en honnett ambition och veta vår plikt i ett fall som detta?
De begåvo sig alla med glatt mod, beslutsamma, ivriga, behjärtade, kunniga, idérika, väl skolade och förberedda till fru Olgas toalettrum. Några ägnade sig åt henne, andra åt klänningen, och alla visade vackra prov på nit, smak och förstånd. Efter en timmes ihärdigt tyst arbete kunde de ställa den lilla frun framför spegeln, sägande:
Nåå? Vad tycks?
Hon såg och hon log, dels av glädje vid den vackra bilden, dels för att prova ett halvt dussin löjens skiftande verkan. Hon sa:
Tjusig!
Men blev i en hast allvarlig och ängslig, utbrast:
Har någon en aning om klockan? Jag tror det är matdags. Prästen blir oresonlig om han får vänta en halv minut. Låt oss genast gå!
Då ropade flickorna Willman på engång: Fem minuter om vi få be! Bara fem! Och de störtade bort var och en till sitt rum och sitt toalettbord. Minuter förrunno i femtal, tiotal och tjogtal, ty flickornas honnetta ambition var verkligen väckt och stod i sitt flor och tog tid. Under det att generalagenten slank ur vrå i vrå med sin tystade fågel, ängsligt undvikande den olycksbringande fröken Alexander; under det att prästens mage kuttrade dovt som duvor i skogen och hans tunga med satiriska och vresiga tillrop plågade den oroligt vankande Sara; under det att Casimir satt fördjupad i gårdens räkenskaper och gång efter annan reste sig upp för att kasta en mörk och orolig blick ut över myren; under det att de båda kedjorna skallgångsmän en efter en samlades vid Spilleboda för att med Ludwig i spetsen göra ett sista försök att återfinna den försvunna flickan, död eller levande—arbetade de fem flickorna friskt och flinkt vid fem toalettbord, obekymrade om tid och tilldragelser. Fru Olga i sin omstuvade dräkt från den sista flickbalen, obeskrivligen nätt och fin, ilade från den ena till den andra, ständigt beredd att hjälpa med råd och dåd och aldrig försummande att med nöje betrakta sin egen person i de olika speglarna. Av allt att döma hade hon för stunden glömt dagens sorger, uppskakande händelser och stora tankar.
* * * * *