Men när resultatet av allt detta samvetsgranna arbete, denna fantasi, idérikedom, smak, äntligen i samlad trupp infann sig i matsalen, kunde flickorna Willman inte undgå att känna en djup besvikelse. De hade icke väntat sig någon publiksuccès, väl vetande, att det icke fanns någon publik att tala om på Larsbo, och likväl hade tätatäten med den stadigt minut efter minut allt skönare spegelbilden ingivit dem en vag förhoppning om att bliva hälsade med förtjusta utrop, komplimanger, beundrande blickar. Det blev inte fallet. Prästen var fräsande förargad, generalagenten sorgsen och surögd, fröken Alexander butter och sårad av jämförelsen mellan sin egen grå enkelhet och dessa praktblommor, tante Sara blyg och nedslagen. Casimir Brut, Ludwig och prästsonen saknades. Den kolossala disproportionen mellan avsikt och verkan måste väcka en viss förstämning även hos dessa godmodiga och rappa flickor, som sannerligen inte voro rädda om besväret och som skulle ha nöjt sig med en kogubbes beundran, om den varit uppriktig. Allenast fru Olga syntes helt oberörd av det kyliga mottagandet och gick så långt i naiv självbeundran att hon frågade den farlige prästen om inte vitt klädde henne. Lyckligtvis lät han maten tysta munnen; och fru Olga vände sig nu mot generalagenten och lät de sex omsorgsfullt utprovade leendena avlösa varandra i en snabb och graciös följd. Och fastän icke ens detta gav nämnvärt resultat, föreföll hon glad och belåten. Men när Casimir Brut först efter soppan gjorde sitt inträde, rynkade hon pannan och yttrade kärvt:
Jag vet inte, hur det kan ha förhållit sig i ert barndomshem, herr Brut; men i mitt fick man lära sig att passa på måltiderna eller åtminstone be om ursäkt, när man kom försent.
Brut svarade lugnt:
Jag har inte haft något barndomshem och är en alldeles ouppfostrad människa. Men naturligtvis ber jag om ursäkt.
Han tog plats bredvid prästen, som vände sig till honom sägande:
Att höra fruntimmer prisa punktlighet är lika rörande som att höra fan prisa evangelium. Själv har jag fått en vårdad uppfostran och därför säger jag att denna steken är god men att den säkerligen var bättre och mera lättsmält och smaklig för två timmar sedan.
Som han hade steken bredvid sig, undersökte han den noga, skar med omsorg några skivor och åt. Fru Olga tog åter sin tillflykt hos generalagenten, skänkte flitigt i hans glas och gjorde sina blickar och leenden så sinnesbedövande som möjligt. Till sist började den sorgsne gamle mannen fatta eld, han viftade med händerna alldeles som den krossade lilla fågeln viftat med vingarna, han guppade på stolen alldeles som fågeln på sin pinne, och hans falsett drillade och tremulerade.
Titta! viskade Brita till Betty. Min sju och själ får hon inte gnistor ur generalagenten!
Plötsligt avbröt fru Olga leken; hon spratt till och med uppspärrade ögon frågade hon:
Var är Ludwig?