Ja, var är Ludwig? upprepade flickorna Willman.
Fröken Alexander smålog överlägset och medlidsamt.
Damernas observationsförmåga, sa hon, är synbarligen inte särdeles uppövad. Jag kan emellertid tala om, att herr Ludwig och kyrkoherdens herr son deltaga i skallgången efter den mördade flickan.
En kvarts minuts paus uppstod, varpå de sex damerna samfällt skreko: Den mördade flickan! Den mördade flickan? Sex sopraner, en falsett och fröken Alexanders alt flödade nu över i en oredig ström av utrop, frågor utan svar och svar utan frågor. Tills med ens Casimir Bruts stämma bröt igenom det gälla larmet, mörk och skrällande som en åskknall.
Jag anhåller, att det inte pratas några dumheter!
Han tillade mera dämpat:
Flickan är inte mördad.
Jaså, inte mördad? upprepade fröken Alexander efter ett ögonblick. Och hon fortsatte med ett betydelsefullt småleende:
Kanske herr förvaltaren vet, var hon finns?
Nej, svarade han korthugget. Men jag antar, att hon kommer tillrätta. I alla händelser är det onödigt att tala om saken nu.