Mötet ägde rum därborta vid husknuten. Det började klockan 6,43 och varade i trettioåtta minuter och fjorton sekunder.
Förvaltaren tog hastigt upp sin klocka; Ludwig skrek:
Kors i jissi namn! Tog du tid?
Jag tog tid, svarade fru Olga. Och hon tänkte: Det är så gott att jag förbereder dem.
Jag tog tid, upprepade hon och pekade på det krossade väckaruret, och jag tänker hädanefter ta tid, så ofta jag blir i tillfälle. Det förefaller mig nämligen vara av stort intresse att taga reda på, hur mycken betald arbetstid som pratas bort—
Vartåt gick de? frågade förvaltaren.
Det visste hon inte så noga. Karlen hade möjligen gått nedåt parken, flickan hade helt enkelt försvunnit. Frågan saknade för resten betydelse och hon fortfor:
Jag tror, att jag med en smula påpasslighet och noggrannhet skall kunna komma till en visserligen endast approximativ men ganska pålitlig uppskattning av den förslösade tiden och dess ekonomiska betydelse. De forskningar (hon sög på ordet) jag redan gjort, har givit förbluffande resultat—
Hon sökte förgäves någon förbluffelse i åhörarnas ansikten. Vetenskapares likgiltighet för forskningar på andra områden än deras eget är otrolig. Och den fullständigt ovetenskaplige Casimir Brut sa:
Frun hade gjort klokare i att ropa tillbaka flickan.