Nej, sa Brut och sänkte huvudet så att det svarta skägget bredde sig över duken. Det är inte risken, det kommer an på. Kvinnor är inte rädda för risk; det ska man inte skylla dem för. Men de tycker inte om sanningen; de förstå sig inte på den och veta inte, vad de ska göra med den. Att hålla sig till sanningen är ju allenast att taga hänsyn till fakta och låta dem gälla, vare sig de äro angenäma eller oangenäma. Kvinnor ta bara hänsyn till hur saker och ting borde vara. I deras tycke. Om en man har en puckelryggig hustru, så tycker han, att hon är ful, vad det yttre beträffar. Om en kvinna har en puckelryggig man, så tycker hon att han är ovanligt rak i ryggen. Vilket naturligtvis inte hindrar, att hon finner andra och större fel hos honom. Men sådana som han inte har. Det finns ingenting, som de inte kan ljuga från eller till. Män kunna också ljuga, när de tvingas. Men sanningen är för dem granit; de måste spränga bort den. Kvinnor vifta bort den med näsduken.

Herrn är bitter, inföll kyrkoherden, och det skulle jag också vara om jag blivit bortkörd av en eller annan liten nippertippa. Och därmed syftar jag inte speciellt på hennes nåd utan på unga fruntimmer i allmänhet, som, då de nått en viss ålder, ersätta de ljuva kärleksorden med allahanda fraser. När en kvinna säger: Jag älskar dig! så menar hon, att vederbörande skall ta henne i famn. Men när hon säger: Rädda mänskligheten! så menar hon ackurat detsamma.

Och hur är det med männen? frågade Betty. Om en man säger till en kvinna: Vad du är vacker! så menar han: Är jag inte en ståtlig karl? Och säger han: Rädda mänskligheten! så menar han ackurat detsamma. Det finns kanske en skillnad, men den är hårfin.

Jag anhåller! smattrade plötsligt doktor Karolinas röst, skarp och olycksbådande. Jag anhåller, att herr Brut förklarar sig! Herr Bruts sorgliga erfarenhet av kvinnlig lögnaktighet är sannerligen inte vidare smickrande för oss damer på Larsbo. Vi tänker inte nöja oss med några dunkla antydningar! Var så god!

Brut svarade långsamt:

Jag behöver ju inte ha gjort mina erfarenheter på Larsbo. Jag har dem redan från min barndom. Min far och min mor voro inte gifta, men väl blev min mor gift med en annan man kort efter det jag föddes. Mor ville inte kännas vid det där. Hon ville inte att det skulle vara så. Och fastän hela byn visste, att jag var son till en dräng och inte till en bonde, tvingade hon min gamle styvfar att låtsas att jag var hans. Jag skulle rönt mindre smälek och fått färre stickord och blivit bättre behandlad, om hon satt på mig ett plakat med noggrann uppgift om min börd. Men om en kvinna kan reda sig med ett halvt kilo sanning så föredrar hon att ödsla tio kilo lögn. Har hon bränt hål på en duk, så har blixten slagit ned. Har hon krossat en tallrik, så har det varit jordbävning. Har hon begått, vad man kallar ett felsteg, så måste hela mänskligheten genast och med kraftiga medel räddas. Ty hur skulle hon kunna ha begått ett felsteg, om inte mänskligheten vore genomfördärvad? Det blir så stort och ovåligt allting på grund av hennes starka fantasi och hennes ringaktning för små, enkla fakta. Äro de till på köpet obehagliga, så få de absolut inte existera. Hennes fantasi skänker åt obetydliga handlingar de hemskaste och omöjligaste konsekvenser. Om hennes allra minsta hemlighet förrådes, står genast världen i brand. Och det värsta är, att hennes fantasi är suggestiv och har en ovanlig förmåga att sätta annat folk i rörelse och förmå dem att begå dumheter. Låt oss ta ett exempel. Låt oss säga att en kvinna råkat ut för en jämförelsevis obetydlig malör. Hon har slagit sönder ett värdefullt föremål, till exempel en dyrbar vas—

Just i detta ögonblick inträffade en liknande olycka: fru Olga råkade knuffa omkull ett blomglas, som stod framför henne. Det var ett egendomligt sammanträffande men väckte i och för sig mindre häpnad än fru Olgas skrämda utrop:

Casimir!

Flickorna Willman, trots deras lättsinne kända för en ovanlig självbehärskning, hoppade högt på stolarna; prästen harsklade dovt; fröken Alexander öppnade munnen stort som om hon velat säga: aha! Generalagenten drog sig hastigt åt sidan, ty i fru Olgas röst låg ett energimättat hot. Men Casimir Brut yttrade lugnt:

För min del föredrar jag sanningen, behaglig eller obehaglig. Den obehagligaste sanning ställer till med mindre trassel än den behagligaste lögn.