Nu buro de tre nätta flickorna in kaffet, likörerna, cigarretterna. Under det att dessa håvor utdelades och de första rökmolnen korsades över bordet, rådde en tankediger tystnad. De häftigt uppskakade flickorna Willman började sända varandra en och annan betydelsefull blick i förening med vissa hemlighetsfulla grimaser, som bildade släktens teckenspråk. Fru Olga satt alldeles stilla och såg rakt framför sig; i den vita något ungdomliga dräkten såg hon ut som en flicka, som för första gången får vara ute bland stort folk.
Tystnaden bröts av prästen, som sa:
Ett gott ord är detta: Säg sant vad du säger, men säg inte allt, som är sant. Jag säger gärna sanningen, men jag gör det på ett belevat sätt och sårar ingen. Det är min metod. Men herrn torde inte vara i besittning av mycken belevenhet.
Jag är nog inte det, medgav Brut. Jag har inte fått lära mycket i den vägen.
Herrns barndom, fortsatte prästen, tycks också ha varit av det bedrövliga slaget. Att vara styvson till en bonde och oäkta son till en dräng, det är en dålig början. Jag antar, att herrns riktige far inte bekymrade sig stort om honom?
Han kunde inte det, svarade Brut. Han kom i fängelse, då jag var några år gammal, och han dog i fängelse.
Allt bättre och bättre! sa prästen. Törs man fråga, varför han kom i fängelse?
För mord, svarade Brut.
Jag må säga, återtog prästen efter en fundersam tystnad, jag må säga, att dylika premisser kunde ha givit en sämre konklusion än vad herrn har blivit. Men nu ska herrn berätta oss någonting om allt det där!
Nåja, sa Casimir Brut och strök skägget från bordet. Om det kan lära någon något, så kan jag väl berätta.