Då och då avbruten av prästens frågor och damernas infall förtalde han i ungefär följande ordalag historien om
HANS HINZ OCH KVINNORNA.
Hans Hinz Faber hette han, som skötte kvarnen; ägaren hette Gruber. Kvarnen låg en halvtimmes väg ovan byn, och vattnet, som drev kvarnhjulet, dämdes i byn upp i ett murat bäcken, vari kvinnorna sköljde sin tvätt. Då de sysslade härmed, föll deras tal gärna på Hans Hinz, och kvinnorna överbjödo varandra i att prisa hans kunskaper och förmågor. Om en främling lyssnat till lovsången, hade han säkerligen fått den föreställningen, att mjölnaren var en mogen man och i besittning av den rikaste erfarenhet. Det var dock icke fallet. Hans Hinz räknade blott några och tjugu år. Däremot var det sant, att han ägde utomordentliga kroppskrafter, vilket kvinnorna ej heller försummade att prisa. Han skötte ensam arbetet i kvarnen och vidmakthöll det gamla skrället, som nästan dagligen måste lappas och stöttas. Dessutom fann han tid och krafter att bistå bykvinnorna i deras oräkneliga mödor och bekymmer.
Den bland dessa, som först upptäckte Hans Hinz, var en viss fru Maturin, en änka, som sedermera blev gift med den rike bonden Joachim Brut. En augustiafton kom hon och många med henne från skördefesten i en avlägsen bergsby. Det övriga sällskapet gick kvarnen förbi utan att varsna Hans Hinz, som satt orörlig på bänken vid kvarnväggen. Väggen var grågrön av mossa, drängen gulgrå av mjöl; i skymningen sågo de honom icke. Men fru Maturin stannade och upptäckte hans ögonbryn, som svarta, breda och sammanvuxna lågo som en likkista över ögonen. Fru Maturin var trött efter dansen och gången, hon satte sig bredvid honom, i det hon frågade:
Är du inte Hansi, vallpojken? När blev du mjölnare?
Han svarade icke utan såg framför sig i skymningen, lugn med sina tankar. Det var hans fritid och han brydde sig om ingen. Då fru Maturin vilat ut, reste hon sig och bjöd farväl. Icke heller nu svarade han och hon gick utan att särdeles fästa sig vid hans ohövliga tystnad. Men om natten, då hon låg vaken utan tankar, erinrade hon sig hans mörka, kraftiga ögonbryn och hon började fundera över hans tystnad, hans ensamhet och hans ungdom, och hon gjorde sig många föreställningar om honom. Vid första tillfälle begav hon sig åter till kvarnen. Och hon upprepade sina besök. Byfolket, som ständigt höll vakt över fru Maturin, började gäckas med henne. Då tog hon illa vid sig och svarade häftigt att om det funnes många så kunniga och sedesamma ynglingar som Hans Hinz Faber skulle hon hysa en bättre tanke om männen. Särskilt framhöll hon, hur sedesamt han levde i ständig ensamhet och ständigt arbete. Häråt skrattade männen, men kvinnorna blevo nyfikna.
Redan samma höst började de vandra uppför stigen till kvarnen och gingo i skymningen över gläntan och utmed skogsbrynet, tysta som nattskärror. Han såg dem smyga sig fram mellan tallarna och stanna vid den sista närmast kvarnen, som om de väntat att han skulle ropa dem till sig. Han ropade icke. Äntligen stego de fram, hälsade och slogo sig ned. Han beredde dem icke plats och gjorde sig intet omak för deras skull.
Men när nu en kvinna för att giva sitt besök en rimlig orsak frågade honom, varför hennes ko sinade, förändrades hans sätt, ty det var en allvarlig fråga och han hade som vallarepojke samlat en hel del erfarenhet beträffande kreaturen. Han tog alltså frågan i övervägande och ansträngde sig att finna det rätta svaret. Då undergick hans ansikte en märklig förvandling. Den trumpna minen försvann, den dåsiga blicken fick liv, ögonen mörknade och förstorades, pupillerna blixtrade som svarta diamanter. Det starkaste intrycket och ett alldeles säreget gjorde hans ögonbryn, som höjdes helt sakta men slutligen så högt, att åskådaren erfor samma känsla av orolig förväntan som om hon sett en skicklig bågskytt spänna sin båge till det yttersta. Och hon fick lätt den föreställningen, att bakom ögonbrynens högspänning förefanns en andlig spänning av samma styrka.
De råd, som i detta och liknande fall blevo resultatet av drängens allvarliga övervägande, voro ingenting annat än gamla huskurer, som kvinnorna vanligen kände till förut. Icke förty började tron på hans underbara insikter och gåvor att sprida sig och kvinnorna drogo snart den slutsatsen, att den, som kan bota djurens sjukdomar ock kan bota människornas. Mödrar förde till honom sina sjuka småttingar. Han vägrade att taga någon befattning med dem, han brummade, han förbannade, han knuffade undan dem. Men denna motsträvighet endast eggade mödrarna. En charlatan bjuder ut sin visdom; den verklige undergöraren låter däremot alltid truga sig. Ju djupare hans insikter äro, desto oginare är han själv. Och omvänt: ju oginare undergöraren är, desto djupare äro hans insikter.
En afton kom skogsfogdens Grädel. Hon var ung och ogift och hade inga barn att bekymra sig om. Då Hans Hinz såg henne komma gick han hastigt upp i kvarnkammaren, hämtande i förbifarten en skopa vatten ur rännan. Han tvådde ansikte och händer. Under tiden närmade sig Grädel tveksamt. Hon kände drängen från barnaåren, men hon hade redan hört så mycket förtäljas om hans underbara kurer, hans ensliga leverne och hans hårda och oartiga sätt mot kvinnorna, att hon närde en bävan för mjölnardrängen, som om han varit kyrkoherden själv. Dessutom var hennes ärende futtigt och löjligt. Hon hade stora fula vårtor på händerna, som varken krita eller lapis förmått utrota. Var det nu ett lyte att komma med till en undergörare?