Hon stod vid dörren och hennes hjärta klappade hårdare än hennes hand. På andra sidan dörren stod Hansi och lyssnade och gud vet, hur länge de så stodo. Äntligen tog han mod till sig och trädde ut och även Grädel tog mod till sig, framförde sitt ärende och visade honom sina stackars händer. Hansi vidrörde vårtorna helt lätt med fingerspetsarna och skakade på huvudet. Han kunde för död och pina inte erinra sig ett enda medel mot vårtor. Sedan han hastigt torkat av bänken med rockärmen, bad han Grädel taga plats. Hon satte sig och de tego, till dess att Grädel en smula otåligt sporde, om han icke ville hjälpa henne.
Vad pratar du! svarade Hansi. Är jag kanske en doktor eller en klok käring? Vad är det för dumheter? Varför kommer ni till mig med era krämpor? Och du till! Dra för hin i våld!
Men då hon helt förskräckt reste sig, tryckte han henne åter ned på bänken. Där satt hon och där stod han, båda tysta. Ända till dess att en koltrast hoppade fram till Hansi: och började picka på hans stövel. Han lät fågeln hoppa upp på handen och började härma dess locktoner, varvid trasten kråmade sig på det lustigaste sätt, spretade ut med stjärten och gluckade, så att det lilla bröstet svällde upp till en stor mjuk boll. Då brusto de i skratt och fågeln flög.
Och nu började Hansi visa prov på de konster, han verkligen lärt under sina vallpojkeår och som huvudsakligast bestodo i en skicklig efterhärmning av allahanda djurläten. Sedan han sålunda och annorlunda framhållit sina förtjänster och förmågor, sprang han bort till ett urgammalt körsbärsträd, vars enda levande gren ännu bar några övermogna men saftiga bär. De befunnos vara tretton till antalet; sex gav han Grädel, sex åt han själv men det trettonde delade de sålunda, att Grädel höll dess ena hälft mellan sina läppar under det att Hansi bet till sig den andra. Då var det redan så skumt i skogen att Grädel måste återvända till byn.
När vintern kom, blev kvarnvägen svårframkomlig och det var nu endast fru Maturin, som besökte kvarnen då och då, medförande en korg fullproppad med matvaror. Likväl upphörde icke Hansi Hinz att sysselsätta kvinnornas fantasi. Några bland dem hade läst berättelser om eremiter och fromma undergörare, vilka alla levde lika ensligt och torftigt som mjölnaren. Hans bild växte i deras föreställning. Och under de långa mörka månader, då de endast sågo spåren efter hans skidor i snön och endast hörde ljudet av hans kraftiga yxhugg mot frusna stammar, blev Hansi Hinz oavlåtligen föremål för deras tankar och funderingar.
Männen i byn kunde svårligen undgå att förarga sig över allt detta prat om en mjölnardräng. De trodde sig ha funnit hans svaga sida och skyndade att angripa den: han gick aldrig i kyrkan. Följaktligen måste han vara en gudlös slyngel. Härtill genmälte kvinnorna flinkt, att han läste sina böner lika troget som någon annan, och ehuru de aldrig hört honom läsa ett enda Fader vår, voro de beredda att gå ed på hans gudsfruktan. De läto också förstå, att de vid sina besök i kvarnen fått höra många gudaktiga och tänkvärda ord. Desslikes började de på det nedrigaste sätt häckla och svärta den stackars kyrkoherden och förmenade, att den som ville hålla sin tro i helgd, helst borde undvika bykyrkan. Männen fingo slutligen gå allena i högmässan, och förde de kvinnorna med sig, syntes på dessa som oftast spår efter tårar, örfilar och hårdragning.
Under det att kvinnorna sålunda försvarade Hans Hinz, var hans eget största bekymmer just det, att han aldrig kom i högmässan. Orsaken till hans uteblivande var enkel men avgörande: han ägde icke någon helgdagsdräkt. I de lappade, lumpna arbetskläderna, genompyrda av mjöl och liksom fernissade med beck och kåda, kunde han icke infinna sig utan att komma på skam både inför Vår Herre och skogsfogdens Grädel. Han övervägde länge och under högt spända ögonbryn frågan, hur han skulle kunna skaffa sig en anständig helgdagsdräkt. Pengar hade han inga. Hans lön utgick in natura och var så knapp att den blott räckte till drängens dagliga spis, en sorts mjölröra, som han kokte i salt vatten. Hansi Hinz funderade i sex månader och beslöt till sist att uppsöka kvarnägaren, herr Gruber, som bebodde en vindskammare i skolhuset. Besöket skulle äga rum en söndag, men redan på lördagskvällen begav han sig åstad. Natten ämnade han tillbringa i närheten av Grädels gård.
Där i byn rådde den seden att den manliga ungdomen använde helgdagsnatten till att uppsöka sina kärestor. Hansi stötte fördenskull samman med många unga män, som ensamma och tysta eller och i sjungande flockar drogo ned mot byn. De hälsade honom med en visserligen trumpen men dock oförtydbar aktning, och för första gången njöt han sötman av att vara en betydande person. Den rike bonden Bruts ende son i första giftet, en ung och enfaldig man vid namn Henrik, lämnade till och med sin sjungande flock för att sluta sig till Hans Hinz. Och den hjärtans beskedlige token hade inom kort anförtrott Hansi sin lördagshemlighet han ämnade uppsöka skogsfogdens Grädel!
Hans Hinz hade gärna velat fråga, om Henrik stämt möte med Grädel och om de kanske redan voro fästfolk. Men han kom sig icke för. Stillatigande och till synes oberörd gick han vid den sladdrande ynglingens sida, lagade dock så, att de båda sackade efter och snart befunno sig på ett betydande avstånd från flocken. Då stannade han plötsligt, och i det han gjorde sig fri från Henriks arm, sa han:
Du tänker gå till skogsfogdens Grädel. Men hör nu på: jag skall gå i ditt ställe.