Den förbluffade friaren sökte slå bort saken med skämt. Hansi övertygade honom dock snart om sitt allvar och kastade honom slutligen på rygg i ett vattenfyllt dike. Viss om att morsgrisen skulle återvända hem för att ömsa kläder, gick han själv raka vägen till skogsfogdens gård. Han smög sig uppför fritrappan, som förde till vinden och Grädels kammare. Han kände på dörren och fann den stängd. Nu började han härma trasten och därav väcktes ingen i huset undantagandes Grädel. Efter en stund kom hon ut till honom och de sutto sida vid sida på trappan. Hansi berättade, att han skulle gå till herr Gruber och begära pengar till en helgdagsdräkt. Grädel funderade en stund; därpå sa hon:
Du borde skaffa dig en annan och bättre plats men inte här i byn.
Det blev nu Hansis tur att fundera och efter en stund sa han:
Får jag komma tillbaka till dig, sedan allting är uppgjort med husbond?
Hon svarade:
Det blir väl, som du tycker.
Grädel gick åter in, men Hansi blev sittande på trappan. Och under det att han välvde allahanda planer för framtiden och beslöt att taga sig bort från bygden och dess dumma kvinnor, började äntligen tupparna gala. Hansi begav sig till herr Gruber.
Gubben tog emot honom liggande på sängen utan andra sängkläder än en smutsig och trasig tageldyna. Han hade varit skollärare och först på gamla dagar blivit kvarnägare tack vare ett arv. Själv kunde han icke sköta kvarnen, och det gamla skrället skulle inte ha givit honom något som helst överskott, om han nödgats ordentligt avlöna drängen. Han hade emellertid lyckats locka till sig och fängsla vallarepojken med allahanda dunkla löften om framtida förmåner. När nu Hansi med mössan i hand, trumpen men hövlig, begärde pengar till en helgdagsdräkt, blev gubben ursinnig och överöste honom med ovett. Hade han inte lovat honom framtida förmåner?
Hansi svarade:
Husbond lovar men inte vet jag, om han tänker hålla. För resten kan jag inte vänta på det. Jag tänker gifta mig.