Herr Gruber, som just fört vattenkruset till munnen för att läska sin strupe efter ovettet, fick vattenklunken i vrångstrupen. Först sedan Hansi dunkat honom duktigt i ryggen och ruskat om honom, återfick han andan men låg en lång stund alldeles utmattad. Slutligen reste han sig med Hansis hjälp och stapplade på bara fötter bort till en kista, vari han förvarade sina papper. Överst låg ett stämplat dokument, som gubben med skälvande händer vecklade upp, och snarare ur minnet än från bladet läste han upp dess innehåll, varvid den skrovliga och gnälliga gubbrösten fick varma, nästan ömma toner.

Dokumentet var ett testamente, varigenom Gruber tillförsäkrade sin trogne dräng Hans Hinz Faber all sin kvarlåtenskap. När gubben slutat uppläsningen tillfogade han med samma ömma och varma tonfall:

Jag har tänkt på dig som en far tänker på sin son. Men du vill lämna mig gubbstackare i sticket. Så gå då, otacksamme!

Vare sig nu att gubben verkligen tänkt på Hansi som en far på sin son eller om han upprättat testamentet blott för att få njuta frukterna av den flinke drängens möda utan att i livstiden behöva ge honom någon lön, så kände sig Hans Hinz alldeles överväldigad av denna plötsligt uppenbarade godhet. Gubbens ständiga kält föreföll honom nu som ytterligare ett bevis på hans faderliga omtanke. Han böjde sig ned och kysste nattrockens ärm och gubben mottog ömhetsbeviset med en värdighet, som redan röjde den kränkte välgörarens harm. Han började korsförhöra drängen beträffande hans giftermålsplaner, och när han fick höra, att de gällde Grädel, sa han efter kort betänkande:

Att du valt skogsfogdens Grädel har jag ingenting emot. Men låt mig först tala med skogsfogden och säga honom, hur det står till mellan mig och dig. Eljest får du ett bleklagt nej, min stackars gosse. Jag däremot har nog ett och annat i den här kistan, som kan göra skogsfogden benägen att tänka på saken. Låt mig hållas och återvänd genast till kvarnen.

Allt detta yttrade han med faderlig välvilja och myndighet och så begav det sig att Hans Hinz lämnade byn utan att först uppsöka Grädel men fast övertygad om, att han lagt hennes sak och sin i de bästa händer.

För herr Gruber var det emellertid av största vikt att stryka ett grovt streck över Fabers framtidsplaner. Och den Lede själv förde fru Maturin i hans väg. Han anförtrodde henne oförbehållsamt sin ångest och lät henne förstå, att om Hansi gifte sig med Grädel, skulle han säkert lämna bygden för att annorstädes söka sig bättre utkomst. Fru Maturin visade sig vara en lika avgjord fiende till detta gifte som herr Gruber själv. Och hon var kvinna och till på köpet en van äktenskapsstifterska: hon visste råd. Hon uppsökte bonden Brut, påpekade, vilket förmånligt gifte, som här yppade sig för sonen Henrik och uppmanade honom att ofördröjligen tala med skogsfogden. Så skedde. Grädels far hade ingenting att invända mot friaren men lade avgörandet helt och hållet i flickans hand. Grädel förklarade att hon icke kunde gifta sig med Henrik, eftersom hon hade en annan kär. Tillfrågad om denne andre vore Hansi Hinz svarade hon ingenting utan lämnade rummet. Men den påpassliga och rådiga fru Maturin följde henne, hann upp henne på gården, lade förtroligt armen kring hennes liv och förde henne ut på ängen bakom huset. Här meddelade hon henne vissa saker rörande sitt förhållande till Faber och vare sig att hon talade sanning eller osanning, fick hon flickan att inse, att hon icke hade någonting gott att vänta av Hansi. Slutet blev, att Grädel gav Henrik sitt löfte.

Bröllopet stod vid midsommar, och på själva bröllopsdagens afton fick Faber besök av fru Maturin. Som äktenskapsmäklerska hade hon suttit högt och förnämt både i kyrkan och i bröllopsgården, och brudgummens far, som var änkling, hade visat henne mycken uppmärksamhet. Men då dansen skulle börja, hade hon försvunnit från bröllopsgården och satt redan på bänken bredvid Hans Hinz. Hennes hjärta dunkade hårt; likväl dolde hon sin oro under leenden och ett oavlåtligt surrande prat. Hon skildrade bröllopet och hela brudföljet och kom till sist till bruden. Hon sade, att Grädel varit den gladaste och lyckligaste flicka man väl någonsin sett under brudkronan.

Under allt detta pladder bevarade Faber sitt lugn och sin tystnad. Hon dristade fatta hans hand och flyttade sig tätt intill honom. Han lät henne hållas. Efter en stund reste han sig och gick in i kvarnen. I förstone ryckte hon till som om hon fått ett slag i ansiktet. Hon satt några ögonblick stilla och stirrade framför sig. Hennes kropp skälvde, hennes händer darrade. Men då hon reste sig för att gå, märkte hon, att Hansi lämnat kvarndörren öppen. Nu smålog hon och suckade och hennes ögon blevo för heta för tårar. Sakta och tyst steg hon in i kvarnen och reglade dess dörr bakom sig.

* * * * *