Efter detta skötte Faber kvarnen lika flitigt som tillförne utan att någonsin besvära herr Gruber med någon anhållan om lön. Bykvinnorna försågo honom med så mycken och välredd mat, att hans stora, starka kropp säkerligen skulle ha blivit alldeles övergödd, om han icke späkt den med allt hårdare arbete. Utan tvivel skulle de också ha försett honom med kläder och kontanter, om han blott velat mottaga sådana gåvor. Men dylikt avvisade han bryskt och ibland hårdhänt nog. För resten bekymrade han sig inte stort om kvinnorna utan lät dem hållas, komma och gå som dem behagade. Likväl fordrade han, att de ej besvärade honom med fåfänga besök. Kommo de icke med allvarliga frågor, som krävde sinnrika svar, eller med bön om hjälp i någon kinkig belägenhet, kunde de vara vissa om att bli illa mottagna. Men då kvinnans liv städse är fyllt med många om också icke alltid stora bekymmer, saknade de aldrig förevändning att taga plats vid hans sida. Även sin syndaångest och sina religiösa tvivelsmål och grubblerier började de anförtro honom; Och under det att Hans Hinz bakom långsamt stigande ögonbryn begrundade den kvistiga saken, gavs det tillfälle att gripa och smeka hans händer och värma hans blod. Sedan han besvarat frågan i ord och vändningar, som med tiden blevo alltmera djupsinniga och svårförståeliga ej blott för kvinnorna utan även för honom själv, steg han vanligen upp och gick in i kvarnen. Stängde han dörren bakom sig, återstod för kvinnan ingenting annat än att besviken och förödmjukad smyga dädan. Lämnade han åter dörren på glänt, kunde hon följa honom.
Slikt måste givetvis väcka stor förargelse i bygden dels bland männen dels och i ännu högre grad bland de ärbara kvinnor, som ej smittats av den besynnerliga "kvarnfebern". Kyrkoherden uppmanades att inskrida mot ofoget, men åldern hade gjort den förträfflige mannen bekväm och obenägen att påtaga sig en så kinkig sak. Han urskuldade sig med att Faber trots sina signerier och vidskepliga utläggningar icke gjort sig skyldig till något verkligt kätteri. Och det sjukliga svärmeriet för hans person skulle slockna desto förr, ju mindre man blåste på det. Slutligen och då Fabers rykte vunnit sådan spridning, att folk från fjärran socknar uppsökte honom, blev den beskedlige gubben alldeles förskräckt, kröp till kojs och förebar sjukdom. Då inträffade följande.
En hustru kom till Faber och bad honom stötta hennes hönshus, vars gavel tryckts in av snöns tyngd. Hansi svarade: Bed din man! Vartill kvinnan genmälte:
Du pratar! Vore inte min man ett kräk, skulle jag inte komma till dig. Dessutom har han farit till staden med en kalv och vänder inte tillbaka, förrän han supit upp pengarna. Jag är ensam på gården.
Hansi lovade att hjälpa henne och fram mot kvällen infann han sig mycket riktigt med en stock över axeln. Han skred genast till verket. Men nu bar det sig inte bättre, än att bonden återvände hem tidigare än hustrun förmodat. Då han varsnade den ökände mjölnaren på sin gård, tumlade han ur släden och vacklade på ostadiga ben fram mot Faber. Denne nickade en tyst hälsning och fortsatte att arbeta. Bonden stod en stund och betraktade honom med rusiga, blinkande ögon; så fann han trots ruset rådligast att göra upp saken med hustrun. Han raglade således in i huset och snart hörde Faber ett förfärligt kattrakande därinifrån. Alldeles oberörd härav fullbordade han sitt arbete och återvände helt lugnt till kvarnen. Knappt hade emellertid hustrun med eder och bedyranden nödtorftigt lugnat mannen, förrän hon smög sig ut för att möta Hansi. Hon sökte honom förgäves, och nu blev det hennes tur att bryta ut i raseri. Hon störtade in till mannen, som redan låg och snarkade på träsoffan, drog honom i håret och överöste honom med skymfliga tillmälen, i det hon med skamlös öppenhet tillstod, att hon lockat dit Hansi för att vara ensam med honom om natten. Hon ryckte den halvsovande fyllbulten från soffan, släpade honom ut genom dörren och vräkte honom i en driva.
En halvtimmes sömn i snö och kyla kom mannen att nyktra till. Han reste sig för att gå in men fann dörrar och fönsterluckor stängda. Genast tog han för givet att hustrun låst sig inne med Hansi. Sedan han förgäves dunkat på porten, måste han söka tak över huvudet hos grannas, där han gråtande och svärjande förtalde sin olycka. Följande dag bars händelsen fram till kyrkoherden och denna gång kunde han icke vägra att inskrida. Åtföljd av några bland byns äldsta anträdde han med tungt hjärta vandringen till kvarnen. Men Hansis väninnor, som underrättats av hustrun, beslöto att icke lämna honom i sticket. De bröto upp i samlad flock och följde på något avstånd männen.
Faber, med mössan i hand, lyssnade tålmodigt och undergivet till kyrkoherden, som tillvitade honom intrång i en aktad mans hem och kanske i hans äkta säng. Då kyrkoherden tystnat, redogjorde han lugnt och fåordigt för händelsens verkliga förlopp. Han hade hjälpt kvinnan med att stötta hennes hönshus och efter slutat arbete hade han återvänt hem. Han kunde till och med namngiva ett par personer, som han mött på hemvandringen. Kyrkoherden och de äldsta stodo där ganska förlägna men icke så kvinnorna. Nu ingrepo de och skrädde icke orden, varken då de prisade Fabers duglighet och hjälpsamhet eller då de skildrade byamännens ömklighet och svartsjuka. Snart började de krydda sitt rappa snatter med ordlekar och grovkorniga anspelningar, som visserligen voro obegripliga för den beskedlige kyrkherrn men som alldeles förbryllade honom. Hans följeslagare fingo icke en syl i vädret och till råga på olyckan kunde några bland dem icke motstå kvinnornas mustiga skämt utan brusto i flin. Även Faber smålog, och trots hans alltjämt vördnadsfulla min kunde man se att han gonade sig åt sina vedersakares förlägenhet.
Men plötsligt ryckte mjölnaren till och drog sig hastigt bakom dörren. Strax därpå trädde han åter ut och stod där till synes lugn men med så tung och mödosam nästan flämtande andhämtning att det till och med väckte kyrkoherdens uppmärksamhet. Han harsklade sig och började att en smula stammande göra några allmänna betraktelser. Men han hade en stark förnimmelse av att ingen och allra minst Faber lyssnade. Han såg alla blickar riktade åt samma håll och nu upptäckte han i gläntan en kvinna, som vandrade uppför stigen. Han igenkände bondsonen Henriks hustru, Grädel.
Och Grädel, som hade ett ärende till byn ovanför kvarnen, gick stillsamt och tyst förbi kyrkoherden och hans åhörare, oveten om vad som försiggick, förlägen och sorgsen, då hon mötte Hansis blick som oavlåtligt följde henne.
Prosten lyckades emellertid forma sitt tal så, att det varken gav Faber full upprättelse eller helt fördömde honom. Ganska nöjd med sin prästerliga diplomati lämnade han kvarnen, följd av männen. När Hansi sett Grädel försvinna, steg han in och reglade dörren bakom sig. Då begåvo sig även kvinnorna ned mot byn. De gingo tysta och stillsamma som Grädel.