* * * * *
Mötet mellan kyrkoherden och drängen, då Grädel gick förbi, blev en bidragande orsak till de följande olyckorna, mordet på herr Gruber, den stora processen, Fabers dom. Redan några dagar efter mötet hettes det i byn, att prästen dragit ut för att omvända Faber, men att han själv i dess ställe blivit omvänd. Ännu några dagar senare visste man berätta, att den gamle prästen fallit till drängens fötter, kysst hans händer och gråtande bett om hans välsignelse. Frågade man ryktesspridarna, till vilken ny eller gammal lära Faber skulle ha omvänt prästen, kunde de visserligen ej giva besked men läto sig ej heller förbluffas utan svarade: Skulle prästen ha fallit på knä om han icke blivit omvänd? Tog man åter frågorna i en annan ordning och sporde, om det verkligen var troligt att den vördnadsvärde prästen knäböjt inför drängen, svarades med ännu större trosvisshet: Icke inför Faber knäböjde han utan inför den gudomliga sanningen.
De äldste, som bevittnat mötet, gåvo knappast klarare besked. Ingen hade sett något knäfall, men prästen hade varit upprörd och förvirrad och hade snarare prisat än klandrat Faber. Därtill kom, att den lilla episoden med Grädel, den plötsliga, förväntansfulla tystnaden, Fabers beteende och utseende snart blev märkligare i deras minnen än i verkligheten. De tyckte sig förstå att någonting egendomligt just då inträffat, men för dess art och väsen kunde de ej redogöra. Kyrkoherden själv var väl den ende, som kunnat giva klart besked, men den gamle herrn hade fått mer än nog av hela saken. Han gick åter till sängs, fast besluten att ej visa sig förrän historien råkat i glömska.
Kvinnornas och deras medlöpares vittnesbörd fick därför stå tämligen oemotsagd, och härav begagnade sig fru Maturin för att förmå Faber att framträda som Ordets förkunnare och Guds man. Det är möjligt att hon verkligen hade en dunkel tro och ännu dunklare föreställningar om hans mission, men dessutom ägde hon ett alldeles särskilt skäl att omgiva honom med en mystisk gloria. Hon var sedan någon tid förlovad med bonden Brut, Grädels svärfar, och man visste, lätt det brådskade med bröllopet. Man visste också eller trodde sig veta, att upphovet till denna brådska ej var den blivande brudgummen utan just Hansi Hinz. Och denna slutsats drog man av fru Maturins täta besök i kvarnen. För henne blev det således angeläget att giva dessa besök en förklaring: hon hade suttit vid den nye mästarens fötter, hon var hans första lärjunge.
Detta ståtliga bedrägeri eller självbedrägeri stötte emellertid på ett obevekligt hinder: "mästaren" vägrade bestämt att vidkännas några andliga gåvor av denna utomordentliga art. Han ville inte höra talas om slika dumheter; han var en olärd dräng och visste litet om de heliga tingen. Den listiga fru Maturin vek för detta hinder och slog in på en annan väg. Hon skulle göra honom till "mästare" mot hans vilja. Hans beundrare och anhängare, bland vilka numera räknades ej så få män, voro tillräckligt talrika för att bilda en liten menighet. Fru Maturin skulle på lämplig dag föra dem till kvarnen, och då Faber plötsligt stod ansikte mot ansikte med så många troende, skulle han väl kunna förmås att yttra några uppbyggliga ord. Och därmed vore en god början gjord.
Hansi Hinz visste alltså ingenting om fru Maturins förberedelser, men hur hemligt hon än bedrev dem, nådde dock ryktet därom herr Grubers öron. Gubben greps av en utomordentlig, förskräckelse. Skulle hans dräng bli predikant? Med andra ord lämna honom och kvarnen i sticket! Det gamla människovraket hade alltför länge levat av den unge mannens krafter för att icke uppfatta en sådan förändring som en grov kränkning av hans egen rätt. Han linkade och skuttade i en sorts haltande trav upp till kvarnen och började på äkta skolfuxmaner överösa drängen med förebråelser för otacksamhet, lättja, slarv. Slutligen förbjöd han honom utan vidare att uppträda som predikant. Faber begrep ingenting men gubben skrek:
Hycklare! Du vet mycket väl, vad jag syftar på. Men jag skall göra ett slut på det här alldeles som jag gjorde slut på den dumma historien med skogsfogdens dotter.
Faber hade som alltid, då husbonden bannade, stått med mössan i hand, tyst och vördnadsfull. Och varken hans hållning eller uppsyn förändrades, när han yttrade:
Det var således husbond, som gjorde slut mellan mig och skogsfogdens
Grädel?
Herr Gruber hade förrått sin hemlighet. Han blev besinningslöst rädd. I stället för att svara skrek han: