Akta dig! Jag kan riva sönder testamentet när jag behagar!
Faber stod en stund och funderade; därpå tog han ett steg fram mot gubben, stannade och sa:
Hur skulle husbond kunna göra det? Jag har tjänat utan lön. Det vore orätt. Husbond skulle ångra sig.
Hotar du! skrek herr Gruber och plötsligt rusade han fram till drängen och började hamra löst på honom med sina utmärglade, maktlösa nävar. Faber gitte inte värja sig, men gubben, som kände den unges svällande och hårda muskler under den tunna rocken, sprang i full förskräckelse på dörren, svärjande och bedyrande att drängen velat mörda honom. På vägen mötte han Grädels man, Henrik, och skildrade för honom händelsen på sitt sätt utan att likväl vinna vare sig tilltro eller medlidande.
Förberedelserna för mötet, som skulle förvandla mjölnardrängen och kvinnotjusaren till underman och andlig ledare, bedrevos fram på sommaren mera öppet. Utsocknes män och kvinnor kommo till byn och hystes av Fabers anhängare. Fru Maturins plan blev allmänt känd och även herr Gruber fick veta, att man ämnade överraska Faber och locka honom att framträda inför menigheten. Herr Gruber såg sig då ingen annan råd än att trots sin rädsla gå till kvarnen.
* * * * *
Han fann drängen på hans vanliga kvällsplats och som vanligt reste han sig och hälsade husbonden genom att stryka av sig mössan. Gruber framförde genast sitt ärende och sitt förbud. Han svarade fogligt, att han icke skulle låta locka sig till mötet. De stodo en stund tysta bredvid varandra, gubben flåsade ännu efter vandringens mödor och även den unge andades tungt. Gubben steg in i kvarnen och ropade åt drängen att följa efter. Alldeles som vanligt fann han många ting att klandra och skrek sig hes för att överrösta dånet. Hans skrek till svar, att han ingenting kunde höra, och då han hade allvarligare saker att tala med husbond om, föreslog han, att de skulle stiga upp i kvarnkammaren. Gubben samtyckte och de klättrade uppför stegen.
I kammaren, vars fönster endast var en fotshög glugg, var det redan nermörkt. Gubben gick fram till gluggen, Hans stod kvar vid luckan.
Husbond—började han, men rösten stockade sig. Gubben ropade:
Kom hit! Jag hör dig inte.