Hon slet sig lös och sprang in i stallet.
Danjel, Danjel lille, viskade hon. Kan du inte hjälp' mig? Äss, äss, äss. En blir så genom sig elak till slut, för allt en skylles för. Äss, äss, äss. Danjel lille. Kan du inte hjälp' mig, som är den ende som kan? Äss, äss, äss.
Från fölkätten hördes en dov duns, som då en tung kropp faller mot något mjukt, och det hördes ett par skrällar som av järn, klackjärn mot trä, och det hördes ett halvkvävt skrik och en stönande suck.
Sväran lystrade till, hon stelnade i hela kroppen, armarna drogos bakut, fingrarna spretade, munnen gapade, tungan stack fram. Hon lyssnade, spejade, vädrade, forskade med alla sinnen.
Daniel, tänkte hon, Daniel och Valborg.
På tå och vilande vid varje steg smög hon sig in i spiltan bredvid kätten. Hon lyssnade vid väggen, vädrade, kände; men se ville hon icke. Hon hukade sig ned, stack handen om spiltgaveln, trevade i kätten. Allt vad hon kände var halm och boss. Och vad hon hörde var fast obegripligt. Hon hörde en oändlig ramsa av de grövsta kötteder, de grymmaste svordomar framlallade med en beskedlig, gråtmild röst.
Icke Daniel.
Hon andades ut, blev sittande en stund på hasorna. Så reste hon sig upp, stack huvudet över spiltgaveln. Röda gumsen låg kullkastad på halmen, lutad över honom stod den halte ynglingen, strykaren, surrade gumsens ben med tjudret. Han varsnade sväran och de stirrade en stund på varandra, lika slöa båda. Halten sade:
Han stångas den djä-djä-vuln.
Gör han? sade hon likgiltigt. Och frågade: