Danjel är inte här, inte?
Hon förklarade, vem Daniel var, beskrev noga och utförligt innan Halten förstod. Då flinade han.
Är det han, så är han väl på vind med den granna jäntan, di kallar
Va-valborg.
Sväran ryckte till; men hon blev stående, hängande med armarna över spiltväggen. Halten, som slutat att binda gumsen, ställde sig snett emot henne, likaledes med armarna över spiltväggen. Han blinkade och grinade fånigt mot henne. Men hon var för trött att förargas. Och hon samlade krafter. Hon sade endast:
Jaså, han är det, ändå. När gick de upp på vind?
Det mindes han inte; det kunde ha varit nyss, det kunde ha varit en bra stund sen. Han hade hört flickan be Daniel följa sig upp på vinden. Sväran sade:
Vad grinar du åt? Det är fästfolk, så det angår dig inte.
Nehe, sade Halten, vände sig åter till gumsen.
Sväran frågade:
Vad ärnar du göra med gumsen? Det är gamlans. Den vill hon inte mista för livet.