Greven spratt till men förblev sittande, bolmade så att gnistorna föllo som rubiner från turkens turban.
Nå, min kära gästgivare, sade han, det kommer väl lägligare tid för oss båda att talas vid. För stunden vill jag följa hans råd. Min lilla grevinna skall strax vara färdig. Får jag alltså be kära mor att hämta Basilius.
Det tänkte jag, sade mor i Sutre. Gästgivarn upprepade:
Basilius?
Och han drog hatten ännu djupare ned i pannan.
Men greven fortfor:
Jag tar honom med mig. Min ställning har förändrats och därmed mina förpliktelser mot gossen. Som vi nogsamt veta — jag menar jungfru Stava och jag — är gossen illa sedd av sina anhöriga. Och blir behandlad därefter.
Det var endast Träsken, som tillbakavisade beskyllningen, ropade:
Varföre ljuga, herr greve? Jungfru Stava vet hur gossen behandlas. Han behandlas som barn i huset, han äter, han sover, han dansar, han vallar korna. Det gör han, det vet jungfru Stava mycket väl. Varföre ljuga?
Mor i Sutre tystade honom.